Ja kanske inte så väldans, men det känns lite så.

Jag lämnade en sadel från en elev till en annan för att prova och se om den kan tänkas passa. Jag har själv lånat en dressyrsadel från en elev som ville sälja den. Och jag har varit inne på att sälja min Kieffer Lusitano. Den passar hästarna bra, men inte min sits.

Hipps, happs igår så var den såld, väldigt snabbt och lätt. Till en annan elev.

Och jag blev med en Ludomar Didier Grand Prix istället.

Det är en väldigt stor skillnad på de här två sadlarna. Så här ser Kieffern ut:

Så här ser Ludomaren ut:

Sen får vi se när jag ridit in mig i Ludomaren om jag trivs till 100% i den eller inte. Det hela med sadlar är inte lätt. Dizzy och Magnum är väldigt tacksamma att hitta sadlar till och de kan dessutom ha samma sadel. Men min egen kropp verkar vara lite svårare.

Men idag fick jag och Charlotte besök av Maxime Boulet som säljer Bruno DelGrange sadlar.

Han skulle, om det gick, måttbeställa en dressyrsadel till Jaleoso. Det visade sig gå rätt så smärtfritt och nu är en sadel beställd (av Charlotte). Det var jätte intressant att se hur han kollade på sadel och häst och vad han utgick från. Och känslan av att Jaleoso inte kan ha en standardsadel känns väldit logisk nu även om han inte var så svår med sadel som jag trodde att han skulle vara. Han har en liten lustig böj på ryggen som behövde ordnas lite speciellt för och han är relativt bred vid manken, samtidigt som den sticker upp massor (han ser smal ut där), vilket gör att alla sadlar tippar ner/fram på honom eftersom han också har lite karprygg. Men med några millimeters fix här och där så verkar det vara löst. Jag och Charlotte trivdes tack och lov i samma sadelmodell och samma storlek. Så en Olympia i kalvskinn blev det:

Emma är på praktik hos mig denna veckan och vi har fått gjort en hel del och kommer få gjort en hel del till.

Sent i söndags kom jag hem med Pinot Blanco, en stor PRE valack som rör sig helt fantastiskt. Tror inte det finns många PRE i Sverige som kan mäta sig med honom. Han ska sättas igång och fullfölja sin inridning som blev avbruten av en skada som nu är utläkt.

Han och Alfonso delar hage och var glada att se varandra igen. I boxarna står han mellan Alfonso och Jaleoso...Alfonso, som ändå är nära 160cm, ser ut som en d-ponny och Jaleoso som är en plutt på 155cm ser ut som en liten b-ponny i jämförelse. Många som har frågat om Pinot står på bädd och de andra två inte gör det...men icke.

Han är en riktigt mysig kille som är som en stor nallebjörn (med enorm potential).

Just nu är det relativt modernt att inrikta sig väldigt tidigt på dressyr, hoppning, fälttävlan eller vad det kan tänkas vara. De flesta verkar se de olika inriktningar som skiljda från varandra. En hoppryttare jobbar inte med dressyr utan markarbete, vilket ju ofta skiljer sig en del från dressyrens grund. En dressyrryttare använder mycket sällan mer än låga cavalettis (och sällan ens det) etc.

Många av de gamla mästarna skriver om att en god grund ligger i dressyrutbildningen (eller det som de ansåg vara dressyr...dressyr har ju ansetts ett fult ord en gång i tiden). Och bland annat Müseler anser att en ryttare ska ha tre ben att stå på som ska utbildas/användas lika mycket: dressyr i paddocken, hoppning och uteritter. Alla samspelar och hjälper ryttare och häst att utvecklas.

Efter att ha arbetat mycket med olika ryttare och hästar har jag en stark mental bild av hur man lägger en sån grund som behövs för att ryttaren ska kunna avancera i sin ridning oavsett om man helst vill ägna sig åt dressyr eller hoppning (eller någon annan inriktning).

Den här bilden hittade jag som visar väldigt bra hur jag tänker på det:

Pyramiden kan användas generellt eller som en del i alla olika utbildningar.

Normalt så tänker jag mig den som generell för hela ryttarens utveckling, men jag kan också tänka mig den som t.ex en pyramid bara för ryttaren sits, eller bara för en viss övning: men börjar med grunden och bygger sig uppåt.

Om man ser på den generellt så är den undre biten en stadig, bred grund där ryttaren utbildar allt från balans, till inverkan, till sits, till teoretisk kunskap, till hästhantering m.m m.m Här i ligger också lite utbildning över bommar, utbildning i alla gångarter och att man kan rida hästen i olika former och inverka utan att störa. Jag skulle vilja säga att den stora massan inte är klara med denna biten av sin utbildning. Och en hel del som är på hög nivå inte är klara med den heller. Därmed inte sagt att det är någons fel, utan jag tycker ofta att den generella idéen om hur man rider/utbildar sig och vad man bör lära sig har blivit förvanskad på vägen genom åren.

Det oranga lagret visar på hur ryttaren fortsätter att bättra på sin grund. Ryttaren lär sig att hjälpa hästar med diverse problem, att kanske kunna komma ut på lite lättare tävlingar och därmed lära sig att hantera både sig själva och hästen mentalt. Man utvecklar balans, inverkan och sits ännu mer. Man börjar leka med lite mer komplexa övningar som skolorna, byten m.m Även lite mer hinderutbildning, vilket inte innebär att det måste bli högt, men att man kan använda hinder för att stärka hästen, träna på sin egen sits/inverkan/balans och helt enkelt implementera hinder i hästens grundutbildning.

Först i det gula laget tycker jag att en ryttare kan börja inrikta sig, om man vill det, och se till att man har en stadig teoretisk grund att stå på. Hur ska man annars kunna utvecklas om man inte vet varför man gör saker på det sättet man gör dom? Ryttaren ska kunna känna vad det är i hästen som inte fungerar/eller fungerar. Vad ryttaren behöver göra för att hjälpa hästen eller kanske inse att det är något annat fel via hästens små signaler.

Ryttaren kanske börjar inrikta sig mot de högre rörelserna i den klassiska dressyren eller bestämmer sig för att komma upp mot de "riktiga" tävlingsklasserna (de lätta klasserna räknar jag som träning, iaf inom dressyren...för de som vill avancera i hoppningen så är de även här ren träning).

Mellan det gula och gröna lagret anser jag att alla ryttare bör hamna efter ett tags ridning, vare sig man är skogsmulle eller ambitiös tävlingsryttare. För hit behöver man komma för att vara en ryttare som kan bygga upp en häst och inte bara slita på den när man rider.

I de gröna lagret och uppåt börjar ryttaren bli riktigt duktig och har full känsla, balans, en riktigt god sits och en riktigt god inverkan och börjar oftast nischa sig helt åt något håll. Alla ryttare vill inte komma så här långt med sin ridning, men jag tycker att alla som vill hålla på med ridning på heltid eller nästa heltid bör sikta till att komma minst hit.

Om ryttaren inte lägger hela sin grund i det röda lagret och börjar att avancera uppåt så händer en av två saker:

1. Ryttaren kommer bara till de högre lätta klasserna (eller motsvarande) och kommer sen inte vidare utan står här och stampar hela sitt hästliv (och förstår oftast inte varför man inte kommer vidare).

2. Ryttaren avancerar upp i det gula/gröna lagret och inser där att det finns stora luckor i utbildningen som gör att vissa rörelser helt enkelt inte går att utföra korrekt eller att hästen hela tiden har samma problem i hoppningen. Här brukar ryttarens uppfattning om sin egen ridning helt smulas sönder efter ett tags frustration, en stund av förtvivlan följer och här har jag sett allt från att ryttaren ger sig fan på att fylla i luckorna (och lyckas), eller helt ger upp och faktiskt slutar med hästar.

(det finns några få i ett tredje alternativ som har sån naturlig känsla/teknik att de lyckas komma upp i de allra översta lagren, men kommer aldrig till full harmoni i sin ridning)

Detta inlägget är inte tänkt som att säga att vi som ryttare generellt saknar en massa i vår utbildning vare sig vi är på hög eller låg nivå utan är mer tänkt lite som en tankeställare för hur vi tänker på ridning.
Generellt hade det behövts en mer grundläggande långsam utbildning för ryttare och att vi själva tar ansvar för att vilja lära oss och inte är så lata när det gäller teori, arbete från marken, att lära sig från grunden och att arbeta med oss själv.

Var jag själv står i pyramiden tänker jag hålla i mitt eget huvud. ;)

Desmond, som varit 26år på Spanska Ridskolan, sa en gång lite skämtsamt att han tyckte att han kommit ur nybörjarstadiet (han syftade då på att många ryttare i de höga klasserna har lite väl höga tankar om sig själva...och kanske en de i de lägre också)...med andra ord: lite mer ödmjukhet i vardagen hade varit bra för många, medan andra kanske borde inse att de kan mer än de tror.

Det har varit alldeles för lite hoppning på schemat på sistonde.

Inte så konstigt med tanke på att Magnum precis har fått lov att gå fullt ut pulsmässigt efter anaplasman. Han hetsar upp sig rätt bra i hoppningen och tycker att det är buskul = jag har inte kunnat hoppa honom sen han blev sjuk. Dizzy har inte fått lov att hoppa efter behandlingen för hennes pålagringar/inflammationer, men nu får hon lov och hon 'r ju en tjej som också älskar att hoppa och nu när hon inte hoppat sen i våras är hon lite lätt galen.

Jaleoso har satts igång efter sin hälta och efter det har det varit fullt fokus på dressyrtävlingarna för honom.

Men jag föredrar att blanda dressyren med bomträning och med ren hoppträning (och uteritter så klart) för att få så allsidig träning som möjligt och så klart att få så motiverade hästar som möjligt. Även om de flesta PRE kanske inte är så bra på att hoppa så verkar jag ha fått tre stycken med bra teknik och som dessutom tycker att det är extremt roligt.

Så idag blir det någon av hästarna som ska hoppa och samma sak imorgon. Eftersom jag ändå har hoppträningar i och med ridskolan så kan jag passa på att hoppa mina samma dagar så känns det inte lika meningslöst att dra fram alla bommar och hinderstöd.

Dizzy har jag tänkt ska få gå lite pay'n jumps under vintern för att se om damen kanske skulle kunna tävla lite i hoppning nästa år. Jag vet ju inte riktigt vart jag har henne kroppsligt ännu. Hon blir bara bättre och bättre, men det kan ju bli så att hon tål ridning fullt ut, men inte kan göra ökningar p.g.a pålagringarna och då ryker möjligheten att tävla vettigt i dressyr. Magnum och Jaleoso hade också mått bra av att få komma ut på andra ställen och hoppa under vintern. Så får jag mitt behov av att åka iväg och rida på andra ställen fyllt också.

Igår när jag red i ridhuset så såg det ut så här:

Ni ser Magnums öron i nederkant av bilden samt Sara som sladdar med sin bil och två praktikanter som växlade mellan att kratta längs med sargen och att högtryckstvätta sarg och väggar. Det var väldigt bra miljöträning och Magnum brydde sig bara enstaka gånger. Det som var läskigast var faktiskt när det kom en liten hårdare regnskur på taket av ridhuset.

Letade fram två filmer från i juni på nationaldagshoppningen med Jaleoso och Magnum.

Jaleos gick bara två väldigt låga clear rounder och 1½ månad senare på semestercupen hade han mer kommit på grejen med hoppningen och var mer framåt och hoppade bättre (då bara 80cm), men tyvärr blev det inte filmat då.

Magnum är betydligt mer erfaren när det gäller hoppning. På denna filmen har vi mest lite styrkeproblem (och lite problem  med rätt galopp). Han var också mycket bättre 1½ månad senare och han kommer bli riktigt kul att hoppa när han fått bygga upp styrka igen.

Igår var Falken iväg på finalen i lagtävlingen i division II.

Från början sa vi att vi förmodligen kommer komma sist på tävlingarna, men att vi garanterat kommer ha jäkligt roligt ihop. Roligt har vi verkligen haft, men vi lyckades också vinna två av de tre omgångarna som själva zonen bestod av och gick vidare till finalen där vi kom som sexa av åtta startande lag. Inte illa pinkat när vi trodde att vi skulle hamna sist i vår egen zon från början.

Jag hade med mig Jaleoso som i första klassen var väldigt laddad och det stod "hastigt" i hela protokollet, men vi skrapade ändå ihop 62,5% och kom på delad tionde plats av 32 startande. Det är bästa resultatet han haft hittills.

I LA:3, lagklassen, var det en trött kille men som var bra mentalt. Problemet var att jag inte var det. Jag har nog aldrig ridit sämre på en tävling. Okoncentrerad, massa små missar, dålig ridning, tre riktigt grova missar där en bestod av att jag fick göra halt och domaren fick säga hur jag skulle rida för jag glömde vägen. Lagom pinsamt.

Vi skrapade ihop 58,1% trots det och kom som nummer 30 av 40 startande och med den ridningen så är jag nöjd med det resultatet.

Målet med Jaleoso för 2013 har varit att se om han kan fungerar som hingst på tävlingar och det har han nu fullt ut visat att han kan så än så länge får kulorna vara kvar.

Här är en film på bägge klasserna:

Han ser bra mycket bättre ut än han gjorde på förra tävlingen. Korrigeringen av höften gjorde underverk och det är en till två korrigeringar kvar innan han är helt bra. Nu ska vi bara bygga styrka och fila så sätter vi igång och tävlar till våren igen och då hoppas jag att vi kan vara med och konkurrera om de övre placeringarna i de klasser vi startar.

Idag blev det bara att jag red Dizzy. Hon känns bättre och bättre, men lite skumma grejer har hon för sig. Jag kan inte riktigt avgöra om det är ovanor som hon har kvar sen hon hade ont och/eller från igångsättningen. Eller om det är något kvar som spökar för henne i kroppen. Nåja det är ju bara att fortsätta rida henne allt mer så kommer hon antingen blir sämre om hon inte är helt bra än. Eller så försvinner alla små grejer hon har för sig. Oavsett så får jag ju svaret på det jag funderar på.

Nu väntar en dusch och att göra lasagne, vilket jag har fått lätt dille på. Har aldrig lagat det själv innan och bara fått det i skolan, vilket ju aldrig var någon höjdare.

Idag har alla tre studsat runt som glada små busar.

Jaleoso fick en vända ut på grusvägarna med syftet att låta honom blåsa ur sig rejält i galoppen. Den där lilla studsbollen kan verkligen konsten att dra på och samtidigt göra små luftsprång precis överallt. Tur att han är lätt att följa med! I sista galoppspurten kom det en annan häst runt kröken och Jaleoso blev så rädd att han kastade sig ut i vägkanten och runt. Tur att man övat upp lite balans. Hade det varit en annan häst hade jag helt klart åkt av, men nu hängde jag precis med honom och han var snäll nog att stanna upp innan det gick helt åt skogen. Den andra hästen blev också duktigt rädd och tvärvände men det gick bra där med. Jag lyssnar så klart efter bilar när jag drar dom galopperna och de hör man utan problem, men en häst som skrittar gör lite för lite ljud.

Bella hjälpte mig att hoppa Magnum och Dizzy. Hon fick ta Dizzy och jag tog Magnum.

De två har tagit något enstaka språng ute bara det sista. Dizzy har inte hoppat ordentligt sen juni och Magnum har inte hoppat ordentligt sen augusti. Inne i paddocken hade vi bara byggt upp fyra stycken 50cm hinder som stod i en stor fyrkant så vi kunde ta hindren i en fyrkant, en volt eller i en åtta. Dizzy blev så glad att hon tog lite väl stora språng och de tog några språng innan hon gick att styra vettigt. Magnum studsade runt som en pigg pingpongboll innan han fick hoppat av sig lite. Sen rullade de bägge på rätt bra över och började hitta rytmen.

Vi slutade med en vända över terränghindren där vi först testade att jag red för med Magnum och Bella kom efter med Dizzy...big mistake. Jag coolade ner Magnum efter sista hindret och hör hur Dizzy kommer efter och Bella som försöker få kontroll på henne. Det tog inte så lång tid innan hon fick tag på henne, men det var en totalt salig häst som inte visste var hon skulle bli av. Vi bytte så hon fick hoppa först och då gick det en aningens lugnare.

Imorgon bär det av till Eksjö där finalen för division två i dressyr går.

Alltså de här två är ju himla söta:

Det är ännu större storleksskillnad på dom när man ser dom på riktigt. Fridolf (shettisen) hade lätt kunnat gå under magen på Lilleman. Lilleman är skadad och går i sjukhage, men hingst som han är så är det ju inte alltid lätt att hålla honom lugn och nöjd, men lilla Fridolf räcker som sällskap och då är de bägge lugna och glada. Och Fridolf får fortsätta banta också.

Igår började Bella hos mig på praktik och kommer att vara här i två veckor. Så nu går arbetet i stallet väldigt fort. det hade kunnat vara 4-5hästar till utan problem. Eftersom hon är med och tränar för mig med jämna mellanrum så känner jag henne hyffsat, rent hästmässigt, sedan innan vilket alltid gör att allt går väldigt smidigt.

Hon är ett väldigt lätt sällskap att ha och till väldigt mycket hjälp.

Jag blev så himla inspirerad av den här filmen:

Just travbiten är så himla härligt och han är så lätt och fin i framdelen. Så träningen för Eivor igår och för de i dressyrgruppen idag har gått ut på att göra små, små, små ändringar i sitsen för att få hästarna mer på bakdelen och lätta i framdelen. Det är häpnadsväckande hur små detaljer kan ändra så enormt mycket i hästarna.

Idag har jag och Bella varit och hälsat på Nina Fonander nere i Oskarshamn då vi ville kolla på ett eventuellt samarbete. Det var härligt prat och även lite lek och jobb med hennes söta ponnysto.
Det kommer vara möjligt att komma och träna enskilda pass hos henne i hennes ridhus vid intresse och jag kommer också ha möjlighet att plocka med intresserade på vägen från Västervik till/från Oskarshamn.
Jag hoppas att ett liknande samarbete kommer igång i närheten av Valdemarsvik också.

Jaleoso är kanonfin efter sista behandlingen och går bara bättre och bättre. Så jag hoppas att han kan visa det på tävlingen också, även om han kommer behöva vintern på sig för att bygga mer styrka innan han är klar för att hävda sig på tävlingar.

Att ha en vetekudde som passar till häst är verkligen något jag vill rekommendera till alla som har häst!

Det började med att jag skaffade en till Lluent när han blev behandlad i länd och höfter eftersom han skulle vara varm i det området innan han började ridas. För att minska risken för att han skulle få inflammationer igen och för att musklerna skulle ha större chans att släppa på spänningar.

Vetekudden för häst är som en dubbel för människor och sen har dom några fack för att veten inte ska rinna ut i kanterna utan ligga kvar t.ex mitt uppe på korset på hästen.

Jag har använt vetekudden till massor av hästar sedan dess. På nacken på hästar som haft tandproblem (som blivit åtgärdade men som fortfarande haft muskelspänningar kvar), på ryggar, länd och höfter på hästar som haft spänningar eller skador.

Jag rekommenderar dom till både de hästar som är friska och som bara har ett tillfälligt problem efter att ha sträckt sig eller till seniorhästen som kanske behöver lite hjälp att bli varm innan ridning i höften. Om man ska komma åt att massera t.ex så är det suveränt att låta hästen stå med vetekudden först och sen massera. Det sparar händerna och det gör att hästarna inte tycker att det är lika obehagligt.

Om man har problem med att hästen skakar av sig vetekudden kan jag rekommendera ett tunt fleecetäcke och vetekudden ovanpå täcket. Det gör det väldigt mycket svårare för dom att få av den och man kan oftast lämna dom i gången eller ätandes i boxen i 20-30minuter medan man gör annat och låter värmen från vetekudden verka.

Idag har jag ridit Jaleoso och Dizzy.

Jaleoso gick sitt första normala pass idag efter han fick behandling av Ingebjörn i tisdags. Det är verkligen inte bra när den hästen får göra så lite på fyra dagar som han gjort. Han gick jätte, jätte bra i paddocken först. Kom till handen och la till och med lite "tyngd" i handen, vilket inte är det lättaste med den hästen. Det innebar att han kom över ryggen och längde nacken till handen och hade tryck i steget. Helt underbart att känna.

Men sen kom det en liten söt ponny in i paddocken bredvid och med Jaleosos överskottsenergi blev det inge bra och han fick sin "fly förbannad" variant när han ser ut som att han är redo att ha ihjäl någon och så klart spänner sig rejält. Nu är det en ponny som är bästs kompisen så jag utgår från att det var överskottsenergin som pratade. Imorgon blir det uteritt för honom och sen paddocken igen på måndag då vi ska filma och kolla på form och hur han känns.

Dizzy fick också gå i paddocken och hon känns tack och lov bara bättre och bättre. Jag kan ju inte påstå att hon går fullt ut, men hon är på gång. Nu kan jag jobba med henne mer och mer i alla gångarter och även om hon gnäller i galoppen att det är tungt så går hon att jobba riktigt trevligt i den nu. Och det är inte konstigt att hon tycker att det är tungt. Tidigare har hon ju bara sprungit i galoppen och känts som en häst som har riktigt svårt för sig (vilket ju inte stämmer exteriört på henne), men nu tar hon i så hon håller på att spricka istället.

Dagens tankar och funderingar

Ridkänsla!

De allra flesta ryttare jag träffar på saknar antingen känsla för vad som händer i hästens kropp, eller så reagerar de instinktivt på det (efter många års träning) men är inte medvetna om att de reagerar på vad hästen gör. Och då kan ju så klart reaktionerna från ryttaren vara allt från totalt fel till väldigt rätt. De reaktionerna som är helt rätt märker man så klart inte, men de som är helt fel stör väldigt, väldigt mycket.
Så jag vill slå ett slag för att tillåta hästen att göra fel och känna/uppleva hur det känns innan man försöker korrigera/utbilda hästen genom det. 

Låt hästen flyta ut med bogen på det där hållet den så gärna vill det: hur känns det, vilka hjälper går den igenom, hur rättar du den lättast och snällast (och hjälper den i balans).

Låt den tappa formen i övergångarna om den vill det: hur känns det, vilka hjälper vill den inte haka på och hur får du hästen att följa dig bättre?
Eller kan det kanske vara så att du själv gör fel? 

Ju mer du känner desto lättare blir det för dig att klura ut vad det är som händer och antingen vad du behöver ändra eller vad du behöver träna på för att hjälpa hästen.

Det finns ingen häst som kan få mig att skratta så mycket som Eivors Tarranto.

Han är en PRE valack i sina bästa år som har flera rävar bakom varje öra. Han kan slå en som lite lugn och kanske lite seg,tills man ber honom om att börja jobba. Då jäklar kickar extraväxeln in och han kan bli lite väl uppe i varv. Han gör aldrig något dumt, men ibland kan benen gå som trumpinnar och det är svårt att få honom att coola ner. 

Av någon anledning är det extra roligt när jag sitter upp och han blir lite som ett ånglok som är väldigt snabb i svängarna. Vi skulle idag jobba med byten och den här hästen är så sanslöst stabil i sin förvända galopp så jag tänkte att vi kör en liten fuskis som man ofta använder på hopphästarna: förvänd galopp med en bom i ett hörn. Sagt och gjort...tror ni hästen byter? Nej han hoppar bommen och ligger kvar i sin förvända galopp i perfekt balans.

jag fick sitta upp för att testa och efter något försök så ligger jag på halsen på honom för att jag skrattar så mycket att jag knappt kan sitta upp. 

Han la in busväxlen och drog på en repa med en rygg som skjöt lätt uppåt. Denna killen skulle aldrig hitta på något dumt, men den glädjen som infann sig i honom var så störtskön att jag bara skrattade. Vilket inte är första gången när jag rider honom.

Nåja, om han är genomriden och om hans matte sitter på ryggen (mig kikar han väldigt gärna i busväxlen med) så gör han byten som han ska med lite hjälp av den förvända galoppen.

Två bilder på Tarranto från förra sommaren (den sista bara för att det var en så skön bild på Eivor, Tarranto och mig själv)

Det är lite roliga samarbeten på gång med flera olika parter och det ska bli kul att se om det leder till något.

Det lär dröja ett litet tag innan något är bestämt och jag uppdaterar er så klart allt eftersom!!

Jaleoso skrittades ut idag och tog en kort vända i paddocken med honom bara för att känna av honom efter behandlingen. Han kändes mycket jämnare i höfterna när vi var ute i skogen och i paddocken var han mycket mer benägen att komma till handen och vilja länga ut kroppen. Imorgon blir det att testa av de andra gångarterna.

Magnum gick med Lottie i paddocken och blir allt trevligare. Just nu ger han intrycket av att vara en kille i övre tonåren...de har liksom börjat växa i sin vuxna kropp men det fattas en del utfyllnad. Och han ger ju extra det intrycket eftersom han är väldigt spetsig i sin höft. Både uppåt (mitt uppe på) och åt sidorna. Hade en annan femåring varit i samma hull och muskler som han är så hade man nog inte tänkt alls på det, men om man bara tittar baktill på honom så ser han ut som att han håller på att svälta ihjäl. Nåja inte riktigt, men åt det hållet. Medan resten av kroppen ligger i normalt hull, kanske en aningens över.

Han sätter väl muskler han med nu när han får börja komma igång allt mer. Bara en vecka kvar på restriktionerna och han känns hur bra som helst.

Dizzy fick vilodag idag, men imorgon får hon ett pass i paddocken...kanske tar vi några språng över terränghindren bara för att det är så roligt.