Som de flesta andra så är jag inte alltid så glad över att någon plockar fram saker hos mig som jag behöver arbeta med. Det gäller både i privatlivet och med hästarna. Alla har ju olika trösklar med det där. Vissa tror att dom inte kan något och är helt värdelösa, vilket så klart är ett minst lika stort problem som de som är på andra hållet och inte kan ta kritik alls utan tror att de är guds gåva till...ja vad det nu kan tänkas vara. I detta fall kanske hästar och ridning.

Att vara medveten om hur man är på det planet kan göra att man får mycket lättare med sig själv. Jag vet om att jag kan bli irriterad och surna till när jag får (befogad) kritik, vilket gör att jag har lärt mig att: jag håller tyst, funderar och vänder det lite i huvudet innan jag reagerar. Det brukar innebära att på någon sekund så har jag istället tagit till mig kritiken (nu är jag inne på ridning framförallt) och kan korrigera det som behöver korrigeras och arbetas med.

Men det har tagit många år att komma till den punkten och jag tror att det kan vara en bra sak att jag funderar igenom kritiken och inte bara tar den rakt upp och ner. Det är ju faktiskt inte alltid det stämmer utan att det är något annat som ligger som problem i botten.

Nu har jag ju stått och stampat i "leta tränar träsket" väldigt länge. Efter Desmond har liksom alla andra fallit platt. Jag har träffat på en tränare under perioden som jag tyckt om och som fått hästarna att gå väldigt bra, men vi har inte samma syn på hur de ska ridas i grunden vilket gör att jag inte tyckte att det var tränaren för mig.

Jag har dock en vän som heter Jennifer och vi har i många år diskuterat häst och vi har till och från hjälpt varandra, men det har kanske inte blivit någon regelrätt lektion av det. Att vi har samma åsikter om i princip allt i ridningen har inte varit svårt att inse dock. Så äntligen har allt kunnat fungera för oss bägge så bra att hon kunnat komma ut och hålla två lektioner under en vecka. Och det var nyttigt!

Jag kan titta på och sitta upp på andras hästar och berätta hur de bör ridas, vad som behöver korrigeras, vad som är ryttaren, vad som är hästen, vad vi kan lösa och vad vi inte kan lösa utan problem från t.ex en kiropraktor. Men med mina egna blir jag, precis som alla andra ryttare, hemmablind. Jag har för mycket bagage med dom och rider dom för ofta för att få någon distans och riktigt känsla.

Framförallt efter dessa två pass har jag insett två saker: efter att jag kvaddade ryggen/svanskotan i våras så har jag överkompenserat min ridning för att få igång den fort, med andra ord så blir jag får aktiv och för pådrivande, speciellt för de känsliga PRE jag sitter på. Och för det andra så har jag inte längre problemet med att mina skänklar alltid är lite för långt fram och har istället överkorrigerat ett problem jag haft hela livet till att skänklarna hamnar för långt bak. Så nu får jag jobba med det istället: att bara slappna av, låta benen hänga under mig och skänkla "framåt".

Med detta vill jag så klart påpeka: våga vara självkritisk, våga be om hjälp, våga förändras och våga lyssna på era hästar!

Lite kort från lektionerna så arbetade vi med Jaleoso med att jag inte skulle rikta min mage riktigt så mycket uppåt utan mer fram och släppa ut energin genom "fingrarna" för att få en lägre och längre form...och vips så slapp jag krångla med att ta ner nacken på honom.

Magnum har ju problemet att han är så satans taggad och inte vill vänta och bara slappna av. Han borde heta "Turbon" istället för Magnum. Och ungefär som en turbo så blir det lite för mycket att hantera när den kickar in och ridningen blir inte helt bra. Och jag är en ryttare som är lite som Magnum...turbon/trycket är alltid ikopplat och har jag problem åt något håll så är det alltid med för mycket energi...ingen jätte bra kombination.

Så med honom blev det mycket: slappna av, låt honom flytta på dina höfter, låt länden få en chans att komma upp och slappna av. Och så fungerade han också mycket bättre. Så på honom är less is more en underdrift. 

Han har ju dessutom en kropp som både gör att han har lätt för att samla sig, men han är för "ihop", för kort vilket också gör att han har lätt för att låsa sig och bli springig/trippig.

På söndag är det Dizzys tur. Dizzy känns allt bättre, men vi är fortfarande i totalt bråka läge emellanåt, vilket helt garanterat sitter i en kombination av mitt bagage med henne och hennes bagage av hennes kropp och problem hon haft.

I onsdags hade vi en träningstävling hos Falken där Magnum gick LC:1 och LC:2, Jaleoso gick en LB:1 och en LA:1.

Magnum var väldigt toppad och föreslog galopp där det skulle vara trav och kunde inte riktigt vänta på mig och sansa sig, men gick ändå på 63% i bägge klasserna (i min uppfattning dömdes träningstävlingen ungefär som en lokal, vilket jag tycker är jätte bra). Jaleoso fick någon total överslagsflipp och ballade ur helt för att vara ärlig. Så knäpp i skallen har han inte varit sen förra året. Vi lyckades knäcka en planka i lilla paddocken och han lekte kapriolör när vi bråkade om han skulle gå framåt eller inte. I LB:1 gick han på det sämsta jag någonsin ridit på: 51%...

I LA:1 hade han slappnat av en liten aningens, men gick inte i närheten av vad han kan, och fick nästan 59% vilket jag ändå är nöjd med. Att gå från att vara total idiot till att kunna gå på nästan godkända procent på samma tävling känns ändå som en seger i sig. Han är dock alltid sämst på hemmaplan. Han är oftast mer avslappnad borta.

Men å andra sidan gick han på nationaldagshoppningen på framridningen i en 20*40 paddock med många andra ekipage utan att det stressade honom alls. Så förhoppningsvis var detta bara att det var första annorlunda grejen för i år.

Jag fick filmat ritterna, men ni får inte se dom eftersom jag inte alls är nöjd med mig själv. Jag ska hela klart filma min egen ridning oftare så att jag får snabbare grepp om saker som håller på att bli överkorrigerade.