I helgen har det varit ett dressyrläger som sträckte sig från lördag kvällen till söndag eftermiddag. Under de lägren som är en aningens längre än så kan jag tycka att deltagarna hinner bli lite mer sammasvetsade och därmed får ha mer roligt ihop, men den här typen av lite kortare läger har sin tjusning också. Söndagen avslutades med programridning i ridhuset, som ju är något litet för det men det gick det också.

Nästa läger som jag gärna slänger ut en blänkare om är Tantlägret 7-8/3. Det brukar vara väldigt uppskattat och jag har minst lika roligt som deltagarna. Lägret är till hälften fyllt just nu och jag gissar på att det kommer fyllas upp helt inom kort.

Lottie var igår iväg och kastrerade Mancha och jag måste säga att det ser rätt vulgärt ut med hans helvita bakben när dom är totalt nedkladdade av blod och man ser blodspåren från där han gått ut ur transporten och in i sin box/hage.

Men han är lika pigg och glad (och hingststressad emellanåt) som han varit tidigare så han verkar inte lida någon större nöd. Nu hoppas vi att den där största hingst"idiotin" hos honom försvinner snabbt.

Till Magnum har jag ju fått låna ett träns med anatomiskt pannband och jag testade även ett helt annat bett till honom. Bettet han gått på innan normalt är ju ett med lätt gag-effekt vilket ju trycker fram nackbandet lite också så det ville jag undvika. Sen har jag haft honom på ett vanligt tredelat, men han bara slabbar runt, grejar med det, biter i det och är allmänt väldigt orolig med det. Nu fick han på sig ett tvådelat eggbett som han faktiskt verkar väldigt nöjd med. Det ihop med ett pannband som inte trycker mot öronen alls verkar ha gjort susen. Igår var vi i ridhuset där jag få skrittarbetade honom i precis allt jag kunde komma på och han kändes väldigt trevlig och såg himla nöjd ut. Sen, trots att vi egentligen inte får p.g.a hans mage/kortisonet, så tog vi en liten vända i trav bara för att testa den nya kombinationen av bett/nackband och han kändes lika nöjd där så kanske är jag något på spåren med pojken. Överlag så känns han mer tillfreds och glad så jag hoppas att det är ett tecken på att magproblemen kan vara över när vi är i Husaby och kollar på onsdag!

Dizzy däremot har jag inte alls samma bra känsla av. Hon är ju dessutom brunstig (igen!!) och då ser hon alltid mycket sämre ut. Jag börjar komma in i känslan av att det kanske inte finns något som kan rädda henne från att ha ont och jag vill inte ens tänka på vad det innebär. Nu vet jag att så länge dom inte hitta något riktigt rejält när vi är i Husaby så kommer dom att vilja behandla henne 1-2gånger till innan dom anser att det är dags att ge upp så jag hoppas att jag har fel och att hon blir bra igen för det är verkligen en häst som jag inte vill behöva ta bort.

De tankarna är också lite anledning till att jag inte skriver så mycket på bloggen just nu. Det känns liksom inte så roligt överlag för tillfället, även om det så klart finns tora glädjeämnen runt mig också. Men tankarna kring Dizzy tar lite udden av allt. Skönt att det bara är en vecka kvar innan det är dags att kolla henne och behandla henne igen.

Först en fråga till de som har hästar som har problem med återkommande fång. Vilka symtom håller ni ögonen öppna efter? Så ni kan göra något åt det innan det går till fullskalig fång. Orsaken till frågan kommer längre ner.

Jag vill också fråga om det är någon i min bekantskapskrets som har ett träns i storlek full med anatomiskt nackstycke som man kan tänka sig att låna ut i en vecka eller två.

Nåja...till besöket i Husaby.

Körningen dit gick hur bra som helst och vädret samarbetade, men jag var lite fundersam över att Magnum trampade runt ibland. Han står alltid blick stilla när han åker, oavsett hur långt han åker. Vi var till och med bak och kollade så inget hade hänt, men allt såg bra ut.

I husaby så var det det obligatoriska böjprovet. Innan det genomfördes så blev det blodprov för han såg ledsen/bekymrad ut. Magnum har ju en tendens att se lite hängig ut alltid när han har parkeringsläget inslaget, men det här kändes inte som honom alls. På själva böjprovet var det i alla fall bra förutom en lätt markering på vänster fram, men det är förmodligen normalläge för honom p.g.a ärren och pålagringarna (och inget han har ont av normalt).

Blodprovet visade inget konstigt (och även ett för virus togs som också såg bra ut). Jag fick göra ett ridprov där han faktiskt gick väldigt trevligt, men var ostabil i höger varv. Däremot så stannade han flera gånger frivilligt (när vi skrittade) vilket inte hör till det normala för honom. Han gör halt lydigt, som allt annat, men han skulle aldrig göra halt bara för att han själv känner för det.

Så in på ultraljud och kolla intertransversalleder och si-leder, som alla fyra såg bra ut. Han hade lätta pålagringar på si-lederna, men det är tydligen ovanligt att man hittar en häst som inte har det och han hade inga inflammationer alls. Men...hans stackars tarmar. Dom däremot var inflammerade vilket då förklarar hans beteende och magproblem. Han ultraljudades överallt där dom kom åt och dom kollade även höger käke som verkar ha kvar en liten inflammation. Dom var också nere i höger öra och kollade, men allt såg bra ut där.

Så nu står pojken på en låg dos av gastrogard och allmänbehandling med kortison som då är tänkt att både hjälpa magen och käken. Återbesök om tre veckor. Tills dess så ska jag försöka testa rida honom (enbart skritt) med ett Dyon - the difference, träns (som jag snällt nog fått låna) och ett träns med anatomisk nackstycke för att se om det hjälper honom med öronproblemet för han reagerar lite väl mycket på höger öra än vad inflammationen säger att han borde.

Nu när han står på kortison så finns det så klart en risk för fång (suck) därav min första fråga. Jag har aldrig haft problem med mina på det, även om jag så klart vet vad symtomen är så ska jag ju helst lyckas avbryta innan det blir så uppenbart!

Vi blev kvar i Husaby väldigt länge och stackars Torunn tror jag stannade kvar mer än en timme extra för att vi skulle få gjort det som behövdes med Magnum. På väg hem så var det ett jäkla väder och jag var inte i säng förrän vid midnatt, totalt helt slut.

På återbesöket så följer även Dizzy med upp. Jag bad Torunn kolla hennes journal och se om vi kollade allt sist. Allt inifrån kollades, men det innebar också att pålagringen hon har vid första ländkotan inte är kollad och det är den jag tror att jag ser att hon har problem med. När vi åker upp så får dom kolla allt som vi vet är problem och så ska jag även ta en diskussion och se om de vill kolla annat som kan påverka den delen av kroppen och se om något mer spökar för henne.

Denna veckan är det i alla fall full rulle. Jag ska själv till en osteopat och bli rättad i kroppen, det är årsmöte för Falken och fyra hästar ska visas för spekulanter. Sen om det blir av vet man ju inte innan allt är klart.

På lördag kväll till söndag em är det också ett dressyrläger på gång: fokus på de nya programmen och lagtävlan. Det finns plats kvar om någon är intresserad.

För någon dag sen red jag och Lottie tillsammans ihop upp till ridhuset och stötte där på en som bor i närheten. Det har i ridhuset varit problem med två duvor...det finns ju såna i ridhus lite här och var, men det här paret hade bestämt sig för att de absolut inte tyckte om hästarna och dom flög faktiskt ner mot hästarna,vilket då så klart höll på att sluta helt i elände. Speciellt för barnen och för de med orutinerade hästar. Duvorna ville absolut inte flytta på sig så något fick göras. Jag och Lottie fick så snällt vänta utanför medan h*n gick in i ridhuset och stängde om sig. Men kan ju tycka att ett luftgevär inte ska låta så mycket, men ridhuset aggerade förstärkare och det blev en jäkla smäll. Jag och Lottie hoppade högre än hästarna. På två klockrena skott så var duvorna sen inte mer (bra skjutet med andra ord). Så nu kan vi slippa nervösa sammanbrott hos hästarna och barn.

Krutdoften gjorde hästarna lite nervösa där inne, men dom vande sig snart och jobbade på bra.

I helgen fick Night göra en ny bekantskap. En elev till mig (som under en väldigt annorlunda och tragisk historia fick ta bort sin älskade häst i höstas) kom och hälsade på henne efter att jag tipsat henne om Night. Så fort jag hade ridit Night några gånger efter att hon kommit så kände jag att dom två borde passa riktigt bra ihop. Nu har det inte varit tanken med häst förrän till våren för eleven och Night ligger ju inte ens ute på annons så det är inget som säger att det blir något. Men Night verkade lika förtjust i personen, som personen (och hela familjen) var i henne. Under ridturen så var det mycket förtjustning över hur lydig och känslig Night var och att hon verkade gå mer på tanke än handling.

Jag och Night när hon precis kommit hit. I ett kallt ridhus.

(jag funderar på att lägga in en liten monolog om varför jag ofta rider utan hjälm eftersom det verkar vara många som tror att jag gör det bara för att...eller för att det är coolt...eller vad det nu kan vara...men jag vet inte in det finns intresse för det?)

Imorgon ska jag göra en ny bekanskap. En frieserkorsning som verkar ha bestämt sig för att skrämma sin nya matte. Jag gissar på att rangordningen inte blivit helt rätt när dom träffats och frieserna är ju inte den mjukaste i psyket alltid. Men ibland blir man förvånad och det är annat som spökar. Jag gillar ju "problem" och det är ju så klart sällan själva hästen som är problemet utan omständigheterna. Hittills har jag aldrig misslyckats med att lösa ett problem, stort som smått. Förutom de gånger som jag rekommenderat veterinär och det visat sig vara så illa att det inte går att göra något åt. Och kanske förutom min egen Dizzy då som jag inte blir klok på alltid...

Hon går bättre än vad hon gjort tidigare, förutom en snedhet i höften som jag hoppas är rättad imorgon när Sandra kommer och "knäcker" rätt höften. Men om hon inte känns väldigt annorlunda i ridningen efter det så ska jag filma ridningen och skicka till Torunn så hon får säga vad hon tycker. Dizzy känns liksom som hon fastnat i den känslan man får av hästar som är inridna, men inte utbildade ännu. Och det borde ju ha försvunnit för länge sen, men med tanke på alla kroppsliga problem så  kan jag köpa att det inte gjort det ännu. Nu verkar dock allt vara borta och då ska saker och ting falla på plats rätt snabbt. Gör dom inte det så vet jag av erfarenhet att det är något annat fel.

Jag hade allra helst sett någon riktigt duktig (typ Borba) rida henne som inte vet om hennes historia, bara för att se om det är mina hjärnspöken med hennes bagage som ställer till det. Även om jag har svårt för att tro att så är fallet.

Dizzy som treåring:

Imorgon är det löshoppning på schemat. Jag tror stenhårt på att hästar måste få springa, busa och leka av sig (även under ryttare) för att må bra både psykiskt och mentalt. Och just nu finns inte den möjligheten utomhus så då får man skapa den inomhus. Lucille, Skorpan, QB, Magnum, Dizzy och Esther ska få gå med. Elcke och Night tror jag får ta en busrunda i snön på åkerna istället för att hoppa. Till helgen kommer det troligtvis några från ett tävlingsstall från Skåne (hoppning) för att kolla på i alla fall Lucille och Skorpan, möjligtvis också QB. Men som vanligt så vet man inte om saker blir av förrän de är klara.

Vackra Elcke med sin ägare:

Idag har jag och Lottie varit i stan och hämtat lite mer byggmaterial till sadelkammaren, vi har även fått en hel del donerat (vilket är enormt uppskattat!) som var riktigt bra material! Det tar sin lilla tid, men det går så sakteliga framåt. Det ska bli väldigt skönt att framöver ha en dörr att stänga och låsa samt fyra väggar så klart.

På onsdag är det Husaby-tur med Magnum...igen...

Magnum i Tranås, division II dressyr, i augusti 2014: