Idag är jag nere i Skåne och kom ner igår då jag först hade lektioner nära Skurup. Idag har jag varit i Ask utanför Röstånga och haft lektioner och lagt upp det så att jag får lite fritid nu på em/kväll så jag kan umgås med vänner. Imorgon är det Tollarp och sen Karlshamn som väntar.

Jag har ju en förkärlek att arbeta med problem som inte tillhör det normala registret. Även om den normala inlärningen för häst och ryttare med alla dess problem kan vara nog så intressant. I detta läget tänker jag dock på ryttare som på ett eller annat sätt skadat sig fysiskt. Det är också såna ryttare jag träffar mycket av då det oftast inte går att arbeta med dessa ryttare inom normen, utan man får hitta sätt som löser problemen som finns istället för att masa igenom allt om och om igen som ändå inte kommer att fungera i slutändan. Här talar jag då om problem som är permanenta. De är så klart de svåraste att arbeta med då man aldrig kommer få en förbättring i ryttarens kropp = man måste lösa problemet och hitta ett annat sätt att gå.

Oftast så är det inte hälften så mycket problem som våra kroppar hävdar att det är. Jag brukar säga att människokroppen är riktigt korkad...den löser problem bakvänt så att det blir svårare, den avlastar på helt fel sätt så andra delar skadas etc. Inte bara det att våra reaktioner på hästryggen från start är helt fel och vi måste lära om våra reflexer och sen får vi på det något i vår kropp som vi själva är helt övertygade om ställer till det massvis.

En människa överlag löser problem genom att ta i mer om det inte hände något första gången man provar, vilket så klart inte fungerar alls på en häst.

När det gäller skador som är tillfälliga (om än att det är det under en lång period) så ställer till vårt kroppsminne/muskelminne/smärtminne och gör att våra kroppar lär in fel eftersom vi försvarar oss mot smärtan. Det bästa hade så klart varit att inte rida medan man har ont och inte ens innan man byggt upp kroppen på andra sätt först. Men ingen som kallar sig ryttare skulle gå med på det. Vi ska upp så fort vi kan och så var det även för mig förra våren när jag åkte av och skadade en ländkota så att den blev kilformad, samt svanskotan så att den gjorde extremt ont under flera månader och sen under mer än ett år gjorde ont om jag satt på något mjukt.

Detta gjorde att jag i alla övergångar lättade ur sadeln och låste kroppen och det fortsatte jag så klart att göra även när det inte gjorde ont längre. Det innebar också att jag lärde in fel i mina hästar och jag hade ett rent helvete att lära om mig själv igen och komma tillbaka till att följa med ner i sitsen och rörelsen när hästen gjorde en övergång eller tempoväxling.

Igår fick jag användning av de problemen jag själv haft efter den skadan när jag träffade en elev som åkt av och skadat ryggen illa och fortfarande har ont i den. Visst kan man leva sig in i någon annans problem, men att själv ha gått igenom dom gör att man har mycket lättare att förstå, förklara och berätta vad personen kan vänta sig allt eftersom smärtan avtar och kroppen ska lära sig att komma in i gamla (förhoppningsvis mer korrekta) vanor.

Sidenote

Vi som människor har en fantastisk förmåga att kunna analysera och leva oss in i våra egna eller andras problem, men vi glömmer ofta bort att använda detta på hästryggen. Vi behöver själva tänka igenom när det blir problem:

1. Vad är det som blir fel (inte bara övergripande utan i detaljer)

2. Varför blir det fel (är det jag, hästen, omgivningen m.m m.m.)

3. Vilka hjälper måste jag ändra eller måste jag lära om hästen

4. Ge hästen en chans att hinna svara på förändringen. Dom behöver något/några steg på sig för att komma i balans igen. Och första steget kan mer än väl kännas sämre (för att hästen mister balansen först) än de var under tiden ni hade problem.

Istället för att bli frustrerad, gå in hårt och korrigera hästen och bli ännu mer irriterad när hästen blir upprörd och försvarar sig.

Jag tänkte skriva om ett fenomen som jag stöter på med jämna mellanrum.

Oftast är det någon som skaffat sig en ny ponny (men kan så klart vara en storhäst också) som ridits med väldigt stark hand och/eller inspänningar tidigare.

De hästarna jag tänker på är stumma mot handen och slöa/sega i känslan, men kan tuffa på hur länge som helst i princip och gör oftast det man ber om, men inte på något lysande sätt. Dom kan vara i full tävlingskondition och orka hur länge som helst.

Resultatet med den nya ryttaren blir oftast att ryttaren får sitta och hacka med skänklarna eller använda pisken för att driva. Tyglarna blir ofta att dom "slackar" så att ryttaren råkar rycka hästen i munnen varje steg (för att pendlingen med huvudet hos hästen inte är som den ska vara) och om ryttaren vill ha hästen att kröka på nacken ( "i form" ) så får ryttaren mer eller mindre såga ner den.

Första reaktionen när man träffar ett sånt här ekipage är för min del: har hästen ont?`Nej faktiskt väldigt sällan är det problemet (även om det händer det också). Andra reaktionen är samma som ryttaren haft: ouppfostrad och lat häst. Den tanken har jag dock lärt mig av med för länge sen i de här sammanhangen. Visst finns det ouppfostrade hästar som helt tagit över, men jag har aldrig varit med om att det yttrat sig så här.

Så vad är problemet?

Jo hästen har använt så fel muskler för att röra sig i ridningen att den helt enkelt är extremt svag och orkar inte hitta en korrekt form/orkar inte reagera korrekt på hjälperna.

Nu det sista har jag fått jobba med några såna här hästar/ponnies och första steget är att få en korrekt reaktion på skänkeln, som är helt bortriden sedan tidigare. Eftersom hästen reflexmässigt tar upp sin mage, höjer sin rygg och därigenom sänker sin nacke när det kommer tryck på magmusklerna så är första inlärningen för en aktiverande innerskänkel att helt enkelt lägga ett lätt tryck och berömma när hästen reagerar med en lätt sänkning av nacken (ryttaren har kontakt med handen, men inverkar inte). Den reaktionen finns inte hos de här hästarna.

Så först får jag hjälpa till från marken: trycka under magen och små irritera tills minsta reaktion kommer, sluta peta och berömma. Sen gör man om allt igen med små respiter mellan varje reaktion. 

När hästen reagerar bättre på det, vilket går fort, så ber man ryttaren rida fram i skritt och lätt/snabbt trycka med innerskänkeln, följt av ett lite starkare men snabbt tryck och därefter kommer det en liten häl och petar till(hälen är här till för att se till att det kommer en reaktion som man kan berömma...den ska så klart inte inverka alls senare). Så snart hästen reagerar med att höja magen (lättast är att se att de sänker nacken) så slutar ryttaren, berömmer, ger en respit och börjar sen om igen.

Det tar inte någon längre tid innan hästen förstår...det är ju ändå en medfödd reflex, som bara ridits bort.

Det är nu man börjar märka hur extremt svaga de här hästarna är. Dom orkar oftast inte ett varv på volten i galopp i den här formen (som är relativt låg/lång i början) och även i traven orkar dom inte länge.

Om ryttaren är envis med detta, men sjyst mot hästen, utvecklas dom lavinartat under några veckor. Snabbt kan ryttaren bara vara nära hästen med skänklarna så börjar den bära upp sig själv, och ganska snart efter det kan ryttaren reglera ramen och får en kortare form emellanåt utan att hästen skyddar sig genom att knäppa av/sänka ryggen. Helt plötsligt behöver ryttaren inte driva längre: hästen går villigt fram av sig själv. Steget ändras till det bättre, hästen blir mjuk och fin till handen istället för att vara "stark", hästen blir arbetsvillig och börjar trivas med sitt jobb och ryttaren får en levnadsglad kompis.

Lite kan göra så otroligt mycket!!

Därför blir jag så fruktansvärt ledsen när jag ser ponnies/hästar som bankas fram och ser helt döda ut i ögonen. Vissa har så klart ont, men andra är bara helt missförstådda. Dom försöker säga att dom inte har orken till det, men ingen lyssnar. Jag är helt säker på att ryttaren i 99% av fallen inte menar att vara stygg på sin häst, men har helt enkelt ingen annan utväg och har fått inmatat i huvudet att hästen är lat/dum.

Om hästen inte höjer magen/ryggen och sänker sin nacke vid tryck mot magen så är något fel! Antingen har den ont, eller så är reaktionen bortarbetad.

Det arbetet jag pratar om ovan går så klart att göra utan ryttare, men det krävs också ett sätt att arbeta som de flesta ryttare helt enkelt inte kan och det tar lång tid att lära in.

Mitt mål är att hästen ska bära upp sin ryttare från de att den sitter upp. Det lär dom sig fort genom detta sätt att arbeta. När jag arbetar med inridninghästar så är detta steget som kommer efter: start, stopp, svänga. Dom lär sig att aktivera sin kropp från innerskänkeln (jag lär in detta på volt först) extremt fort och det tar inte många pass innan de lärt sig att möta upp ryttaren med sin egen kropp och efter det behöver man aldrig ens fundera på det. Skänklarna ligger helt enkelt bara lätt mot hästen och ryttaren kan rida med sitsen och hästen bär upp ryttaren utan anmodan.

Övergångar är ett gissel för de flesta.

De flesta är medvetna om att det inte riktigt blir flytande när man gör en övergång, medan andra tycker att det fungerar bra, men sen blir medvetna om att det finns plats för en hel del förbättringar när man börjar arbeta med det. Därmed inte sagt att det inte finns dom som kan rida övergångar riktigt bra.

Detta blogginlägg kommer att handla om övergångar: vanliga problem, den mentala biten och den praktiska/fysiska biten

Övergångar har med precis allt annat att göra i ridning och de visar ofta på problem som finns i annat också. Genom att komma åt ett problem i en övning/rörelse så kan man förbättra ridningen överlag i alla annat också.

Den mentala biten

Om du inte kan föreställa dig precis hur en riktigt bra övergång (oavsett mellan vilka gångarter) känns och ser ut så kommer du heller inte kunna rida den bra. Så testa dig själv! Sitt på soffan, utan störande moment och "rid" en övergång. Analysera den och rätta till eventuella problem. Om och om igen tills det känns naturligt! Våra kroppar gör det vi kan föreställa oss, inte det vi tänkt oss.

Något som är viktigt i hur vi tänker på en övergång är att vi vill ändra takten, inte tempot.

Takt =  "hur fort benen slår i backen"

Tempo = fart

(för att förenkla det hela)

Skritt = fyrtakt, trav = tvåtakt, galopp = tretakt.

Det är inte så att man måste ha takten helt rätt i huvudet, utan mer känslan av hur varje gångart känns när man rider den och gångarten känns som bäst. Det är den känslan man letar efter när man ska be hästen om att gå över i den nya gångarten. Det viktiga är att rida fram in i den nya gångarten, även om du ska från galopp till skritt. Vill man ha en bra övergång är bromsen totalt förbjuden! Även om den ibland kan behövas för att förklara för hästen om den blivit fellärd.

Övergångar som man gör "uppåt" (skritt till trav, trav till galopp eller skritt till galopp) ska man inte rida som om man ökar farten. Alla övergångar ska göras uppåt i känslan. Hästens bog ska få plats att komma upp så att bakdelen får plats att komma in under hästen. Detta gör att ryttaren absolut inte får lov att luta sig framåt (eller tänka gasa) när man gör en övergång.

Det kanske känns självklart, men tål ändå att nämnas, att hjälpgivningen måste vara lätt! Inga tryckande/klämmande ben eller hårda händer.

Vanliga problem

* Bromsar sig ner till nästa gångart: låser handen, låser sitsen, släpper eller klämmer om med benen och kommer upp ur sadeln. Hästen tvärstoppar antingen eller bromsar helt enkelt i den gångart den är i för att den inte förstår. Huvudet åker upp och ryggen ner och det oundvikliga rycket i övergången blir som värst.

Lösning: Se den nya gångarten som en taktändring, inte en fartändring. Galopp kan utföras i samma fart som skritt t.ex Se till att du föreställer dig hur den nya gångarten känns och låt hästen smälta in i det. Det kräver att du öppnar upp, inte stänger, med din sits.

* Gasar sig upp till nästa gångart: lutar sig framåt, klämmer om med skänklarna och kommer upp ur sadeln. Hästen kommer att skjuta på in i gångarten istället för att bära sig in i den. Formen kommer att försvinna och hästen upplevs som att den börjar ligga på och det tar ofta minst en halv volt (om någonsin) innan hästen kommer tillbaka i balans.

Lösning: Om hästen är van vid denna typ av övergång och inte är spörädd så tycker jag att en pisk är det bästa hjälpmedlet (eller att smacka). Föreställ dig en övergång (innan du gör det) där du sitter rakt upp och ner, riktigt känner den nya gångartens rörelse, håll om lätt och släpp in hästen i den nya gångarten med en bog som får lov att komma upp. Lätta skänklar, en bestämd smackning och en lätt, lätt touch med pisken på bakdelen. När hästen reagerar (även om det inte blir helt rätt): beröm och gör om efter att hästen fått vara i den nya gångarten några steg/språng. Tappade hästen formen? Strunt i det, reaktionen är det viktiga först. Blev det bara en tempoväxling och inte en övergång? Det gör inget...femte gången det händer börjar det göra något. Då kan man ibland få lägga in en lätt, lätt handbroms några gånger för att hästen ska förstå att det är uppåt och inte framåt som gäller.

* Höger/vänster tänk: speciellt i galoppen så är det lätt hänt att ryttaren gör övergången i sidled istället för rakt fram. Då blir det så att hästen jazzar/svajar under ryttaren och det är omöjligt att få en fattning utan att hästen börjar tvära. Hästen brukar också tappa sin balans och form.

Lösning: Gör galoppfattning på ett rakt spår utan staket (t.ex. medellinjen eller en rak väg) och tänk noga igenom hur galoppfattningen kommer att göras innan du gör den. Var noga med att se och känna den raka linjen så du kan känna om det svajar eller inte.

Hästen ska fatta från din höft. I galoppen så rör sig höften snett (inner höft/sittben är längre fram/upp än vad ytter är eftersom det är så hästen flyttar ryttaren kropp i en fattning/i galoppen). För att förenkla kan man rida in på en volt några språng efter fattningen (växla mellan att fatt höger och vänster) för att förklara för sin egen hjärna, men också för hästen. Är detta ett nytt tänk för dig eller hästen? Förvänta dig inte för stora resultat för fort utan arbeta med tålamod och små, små steg i rätt riktning.

* Tappar balansen: ryttarens kropp fångar inte upp rörelsen från hästen i höften (p.g.a. att denna är låst eller inte beredd på rörelsen).

Lösning: Här behöver ryttaren träna på att låta höften följa hästens rörelser och att mentalt förbereda sig inför varje gång. En god dos av back bracing brukar behöva tränas också. En annan sideffekt är att ryttaren antingen slackar på tyglarna eller låser händerna. Något som måste tas med i beaktning när man tränar, men som bara är ett symtom på det verkliga problem = det går inte att börja med att rätta handen.

Den praktiska/fysiska biten

Nu har jag redan hunnit vara inne en hel del på det under "vanliga problem", men vi kan beta in lite till.

Var noga med att du vet precis hur hästens gångarter känns: känn hur hästen flyttar dig (speciellt dina höfter) i varje gångart och pränta in det i skallen. Det är i slutändan det enda du behöver för att göra en riktigt bra övergång. Det krävs träning och åter träning, men så småningom så tänker/föreställer man sig en nya känslan man vill in i och hästen utför det.

När hästen gör en övergång så går det som en våg genom hästen, som börjar bak, kommer genom ryggen, genom nacken och ut "genom" pannan på hästen. Hästen blir alltså något längre i en övergång. En häst som har väldigt lätt för sig eller som är välutbildad kan göra sig lång uppåt (samla sig) och låter rörelsen ta den vägen. Men de flesta av våra hästar kräver något mer utrymme i en övergång än i själva gångarten. Det innebär inte att man ska släppa på tyglarna, utan att man öppnar handen något och låter hästen få den extra centimetern. Är man mjuk och följsam i handen (utan att vara "vag" i signalerna) så kommer ryttaren automatiskt att ge hästen det utrymmet.

Låt skänklarna ligga nära hästen, men inte trycka. Om trycker för mycket så drar hästen upp magen och låser sig och få blir det en "studs" övergång (vanligt från skritt till galopp eftersom våra hjärnor tror att det är så himla svårt för hästarna så vi vill "hjälpa till"). Om man släpper skänklarna så de försvinner från hästen så tappar hästen sin rygg/mage eftersom ryttaren sits förändras väldigt mycket (till det sämre). Det är ett helt annat kapitel som jag kan skriva minst lika mycket om.

Ett litet tips för de som har svårt att göra övergången galopp - trav:

I galoppen rör sig ryttarens mage uppåt/bakåt i varje språng. I traven rör sig magen tvärtom (inte helt tvärtom, men ändå så att det blir en stor skillnad) åt neråt/framåt hållet. Så när du ska från galopp till trav testa att tänka att du släpper ner magen mellan dina lår (utan att luta dig framåt eller ändra stort i sitsen) i själva övergången så ska du se att hästen går villigt in i trav om alla andra bitar är på plats.

Nere i stallet har vi nu hinnut bygga tre boxar, även om två dörrar fattas och lite små pill. Denna veckan blir dörrarna klara och vi ska väl lyckas börja riva där sadelkammaren ska vara och kanske börja knåpa lite på den. Under vintern ska det upp tre boxar till och då finns där 10boxar totalt: 1st shettis, 2st ponny, 4st storhäst, 2st fölbox. Dizzy kommer få en fölbox så hon lär gilla läget. Inga galler vilket ju gör att allt känns mycket större och jag får lite nostalgiska känslor eftersom det är samma känsla som det var i stallet hemma hos pappa. Ett stalls om jag bara älskade.

Sen att jag dessutom får lov att vara med och hjälpa till att planera och bygga gör bara saken bättre eftersom jag älskar sånt.

Magnum har skrittats i två dagar och tar livet med ro, som vanligt. Jag trodde att han skulle vara övertänd, men se kom jag ihåg att det blir han bara när man börjar plocka upp tempot eller begära lite jobb av honom. Dock alltid på ett positivt sätt. Jag är ganska säker på att de kommer använda shockwave i Husaby den andra december så det blir väl en lång period nu av skritt med pojken.

Dizzy och jag var ute i skogen idag och busade, hon har då sannerligen inte ont i sina framben längre. Jäklar vad det går! Det är så jag får torka fartdårarna ibland. Vi har också passat på att klättra och gå där hon får lyfta lite på fötterna.

Jag hade tänkt rida ut med Mancha, men efter att ha stått under helgen så kändes han lite väl lycklig när jag började tränsa. Så det fick bli en vända i ridhuset där han uppförde sig väldigt bra, men var väldigt pigg så jag var glad över det valet i slutändan. Han är en positiv, överambitiös liten sak...med lite attityt på sina ställen. Helt i min smak. ;)

Jag har fortfarande lite förfrågningar på att ta emot utbildningshästar, men det har inte blivit helt bestämt ännu och kommer de in lagom till att jag flyttat så känns väl det helt perfekt.

Däremot så har jag och Frida (som står i Frösvi stallet) kommit överens om att jag ska hjälpa henne att utbilda och sälja tre av hennes hästar då hon behöver skära ner:

* 1-årigt sto efter Camaro M, ue Lucky Point. Ett skimmelsto som väntas bli ca 165cm. Ska vara en riktigt trevlig dam med bra rörelser. Första gången jag får träffa henne blir till helgen om vädret tillåter.

* 5-årigt sto som är i väntan på att en dna analys ska bli klar om vem som är pappa av Highlight eller Camaro M. Ett skimmelsto på ca 162cm. En dam som ska ha riktigt bra gång. Henne får jag träffa på onsdag.

* 8-årig valack efter Qalle, ue Landlord. En kille som jag hunnit träffa en hel del redan eftersom Frida ridit honom på lektioner och jag har ridit honom några gånger. Detta är en gosse som kan hoppa hus! Han ska sättas igång ordentligt och sen få komma ut och hitta på lite mer allvar med hoppningen. Han borde jag veta hur hög han är, men kör en gissning på 170cm elle drygt det. Högt upp är det i alla fall...jag som är van vid mina småttingar.

Nu vet jag att flera har varit nyfikna eftersom jag fått sms om det och blivit frågade i stallet om det (kul att få respons på blogginläggen), men som jag också skrev så är det ingen stor sak egentligen.

Jag ska helt enkelt flytta hästarna en kilometer bort till ett annat stall. Jag har som sagt funderat på det sedan början av sommaren av flera anledningar och nu känns det skönt att ha tagit det beslutet. Att sen Lottie funderar på att haka på gör bara saken ännu bättre. I stallet finns min ljusblonda lilla svans Ebba som jag kan hålla i örat så hon håller sig ansvarsfull i stallet. ;)

Idag har jag varit nere och hjälpt till att mäta och röja lite. Imorgon ska vi börja bygga boxar. När jag i morse frågade David om han kunde tänka sig att hjälpa till så fick jag motfrågan om hur många stall han hade hjälpt mig med nu egentligen. Vi kom fram till att det nog bara är två stycken vara den ena var det en sadelkammare och den andra var det desto mer i. Men hjälp skulle jag få. Tur att man har snäll pojkvän! (som dessutom är snickare)

Hästarna flyttar dig ner i slutet av november och så klart får eventuella utbildningshästar följa med. Jag har nu fått lite olika förfrågningar om det, men som alltid är det inte spikat förrän hästen står i stallet.

Idag var det också dags att böja Magnum (jag böjer bara ihop kotan för att se om jag får någon reaktion, jag gör alltså inte ett böjprov) och jag fick ingen reaktion på vänster fram. Möjligtvis något litet rynk på näsan, men jag är inte helt säker på att det var p.g.a böjningen. Så imorgon ska han skrittas igång och förhoppningsvis få lov att ridas fram tills återbesöket i Husaby den andra december.

Igår och idag har jag ridit Dizzy barbacka och idag jobbade jag henne även vid handen innan jag red. Jag tycker att jag kommer åt henne lite bättre och får med mage/rygg upp mer när jag rider barbacka. Framförallt är det lättare att känna när hon inte jobbar som hon ska. Just nu vill hon ju inte riktigt ta med sig ryggen till hundra procent och samtidigt om hon börjat ha problem så är det ju inte bra för henne att inte arbeta. Enda sättet att läka ett sånt problem är att få området att arbeta rejält. Så det kommer kombineras med tömkörning över bommar, uteritter med varierade sadlar och även ridning över bommar och små hinder. Tills det att vi varit i Husaby och sett hur det är med henne så ska hon i alla fall arbetas, men inte överansträngas.

Denna vändan är nog längsta uppehållet jag haft från bloggandet. Jag har under en längre period funderat på en förändring i livet (inget som är stort egentligen). Jag funderar fortfarande, men har i princip bestämt mig. Så får jag dela med mig om en vecka kanske när allt är klart.

Från torsdags kväll till igår (söndag) eftermiddag så har det varit tävlingsläger här med 5 ungdomar (max antal 6 personer). Det har varit full rulle, men alla känner sig vid detta laget hemma här och är väldigt självgående. Det har varit en ålder på mellan 10år och 16år och alla har hjälpt varandra och hållt en jäkla koll. Vi har ridit dressyr, hoppat, haft frågesport och sett på film. Däckat framför den varma kaminen och fryst häcken av oss med jämna mellanrum. Men framförallt har vi haft kul. Nästa tävlingsläger blir vid påsk. Så här ser vinterns/vårens planering ut:

29-30/11 Lektioner i Blekinge & Skåne, sista anmälan 13/11

2015

4/1 Arbete vid handen kurs

24-25/1 Möjlighet att planera in önskad kurs/läger

13-14/2 Dressyrläger

14-15/2 Hoppläger 

Alternativt 13-15/2 kombo av både dressyr och hoppläger

27-28/2 Klassiskt dressyrläger

28/2 Sitskurs

7-8/3 Vintrigt "tant"läger

9-12/4 Tävlingsläger för barn och ungdomar

Mer information finns alltid på hemsidan: www.remont.se

Den 24 oktober var jag i Husaby med Magnum igen. Tyvärr var det inte så bra som jag hade hoppats på. Han var helt ohalt på höger fram, men det var också det enda som var bra. Vänster fram var han nästan lika halt på som förra gången, vilket definitivt inte är någon hit efter en behandling! Käkinflammationerna hade inte ändrats någonting.

Han blev behandlad med kortison i käkarna (och har ännu inte visat några problem från behandlingen så jag hoppas på det bästa) och dom ultraljudade hans vänstra kota (förra gången röntgade dom "bara") och hittade flera gamla små ärr i ligamenten bak på kotan. Så planen är att få ner inflammationen och sedan använda schockwave för att få den gamla skadan att läka ihop bättre. På fredag ska han skrittas igång (om jag inte märker att han har ont när jag böjer kotan) och skrittas till återbesöket den 2/12.

På återbesöket ska Dizzy med upp. Hon har en vridning i höftrörelsen i trav och jag kan se att hon ibland låser ländryggen under ridning. Jag är också lite skum på att hon kommer upp rejält och bra med ryggen, men samtidigt går väldigt lågt med den (under ett steg under ryggsvingens faser hinner hon med både och).

Men med tanke på historiken så hade det varit konstigt om inget hade satt sig i rygg/länd/höft på henne igen:

Förra augusti så var sista besöket hos Husaby och efter det sattes hon igång långsamt, men fortfarande då på bara vanligt tränsbett. När april närmade sig var jag rätt säker på att det nästan var dags att behöva ta bort henne för hon släppte aldrig det hackiga, vingliga lite spända steget hon haft nästan alltid (även om det blev bättre efter behandlingen), men sedan testade jag att ha kapson och stång och då släppte alla dom problemen. Men då hade det ju gått många månader av lätta spänningar i hennes arbete. 

När hon sen fick kotledsinflammationer på bägge fram i juni så trodde jag att det kom av alla problem. Hon fick behandling som hjälpte lite, men hon blev nästan lika halt igen (fort) när hon skulle skrittas igång. En omskoning av en annan hovslagare i augusti gjorde att allt försvann och nu reagerar hon inte på när man böjer kotan.

Men de två problemen ihop påverkar ju helt klart hela hästen så har hon inflammationer igen så är jag inte förvånad. När en veterinär böjer så kanske de får fram en reaktion på kotorna också, men jag tror att hon är ren fram. Allt tyder på det i alla fall.

Så just nu är Mancha igång (men fortfarande är det ju bebis över honom), Dizzy arbetas men inte fullt ut på något sätt och Magnum leds bara just nu. Så därför bestämde jag mig för att lägga ut erbjudandet:

1/11 - 31/12 är det 1000kr rabatt på inridning, vidareutbildning och försäljningshästar.

Det behövs helt enkelt mer ridning i vardagen ;)