Jag är precis hemkommen efter två dagars träning på Fors Gård i Stockholm för Julio.

Lika välbehövligt som alltid! Och det var alldeles för länge sen sist jag kom iväg.

Jag plockade med mig Alexander den här gången och första passet börjar som det alltid gör för min del tycker jag: jag får en hel del pet på att jag inte är tydlig nog med vad jag vill och ser till att det jag vill händer. Sen isolerar Julio specifikia problem med just den hästen jag har med mig och löser dom på löpande band och i en rasande fart.

Efter första passet var det totalt "system overload" i min hjärna och jag fick sätta mig och skriva ner allt efteråt för att kunna få in det i skallen. Det är egentligen inte så att det inte är något jag inte vet sen innan, men vad svårt det ska vara att komma till dom extremt klara och enkla insikterna Julio alltid lyckas med.

Ibland kan jag bli riktigt irriterad när det kommer en sån enkel förklaring och lösning på ett "problem"...mest då för att jag själv inte tänkt på det sättet. Jag är ju själv väldigt mycket för att hålla min egna ridning så avskalad och enkel som möjligt och på samma sätt tänker jag när jag undervisar. Men det är så svårt att hålla sig på den vägen när jag inte har någon som är på och petar på mig tillräckligt ofta.

Det är betydligt lättare att se och säga till andra.

Ett exempel på en sak som är typiskt "enkel kommentar/lösning": Alex låg på lite för mycket framåt och lyssnade inte fullt ut på att komma tillbaks lite mer på bakdelen. Men jag tyckte ändå att han lyssnade okej nog och jag vet ju att sånt förbättras över tid. Men då ser Julio tydligt att han inte svarade i närheten av så tydligt som han kan och frågar då mig om jag inte känner att han inte tar dom hjälperna. När jag svarar att jo det känner jag att han inte är fullt med på så kommer kommentaren: men se till att han är det då.

Skulle det då vara så att man behöver en större förklaring på det så får man alltid det, men vid det här laget så vet jag hur han vill att man löser det. Och någon minut senare så var problemet helt borta och dagen efter kom aldrig problemet upp överhuvudtaget.

1. Isolera problemet

2. Lös det problemet...och enbart det problemet (det gör det lätt för hästen att förstå vad man vill)

3. Gå vidare till nästa rörelse eller liknande och jobba vidare på samma sätt.

En annan väldigt enkel lösning som är typiskt Julio och som jag blev så trött på mig själv för att jag inte fixat själv var i bytena. Alex byter korrekt och på hjälperna men han studsar ibland rumpan väldigt högt rakt upp i luften när han gör dom. Då säger Julio helt enkelt till mig "ja men då får du se till att han inte kan ta ner nacken i bytena utan behåller framdelen hög för då kan han ju inte skicka upp rumpan på det sättet". 

Det är så enkelt och så självklart, men varför ska man ibland vara så seg på att komma på det själv?

(Han sa då också att jag bara skulle ignorera den reaktionen utöver den korrigeringen för det kommer försvinna av sig själv...vilket också är hur jag resonerat)

En trevlig övning för dom enkla bytena fick jag med mig hem. Också ett sätt att göra det på som tydligt berättar för hästen vad man vill på ett väldigt enkelt sätt. Alexander fattar snällt galopp ur skritt men har inte kunnat gå från galoppen till skritt ännu på ett bra sätt. 

Så då fick vi denna övning: fatta galopp ur skritt, leta efter en bra galopp och ur den en så bra samling som han förmår, be om skritt...när han då går över i trav istället för skritt så gör halt efter 2-3 steg, rygga 2 steg (allt lugnt och fint), beröm och skritta. Gör om.

Det tog 2 (!) försök innan Alex sa: jaha men nu fattar jag! Och sen var det problemet löst.

Om det är någon som funderar över varför jag åker hela den långa vägen upp till Stockholm för att träna så är det för att Julio är helt sanslös på att se grunden till ett problem vare sig det är något stort eller bara en liten detalj och han är helt överjävlig på att hitta enkla och konkreta lösningar på det. Och dom lösningarna innebär oftast att problemet (oavsett om det är stort eller bara en detalj) har försvunnit helt till nästa pass.

Han får ryttarna att rida mycket bättre, mer effektivt, för mindre hjälper och det går fort.

Samtidigt så köper han inte något slarv, vare sig från hästens eller ryttarens sida, och är noga med att man ska begära så mycket som hästen förmår just då.

Nu blev det tyvärr så att jag åkte upp ensam så jag fick inte tagit några bilder eller filmat.

Ibland är det väldigt roliga nyheter men får dela med sig av.

Jag blir sponsrad av och profilryttare för Equikraft!

Equikraft (www.equikraft.se) och Ulrika, som driver företaget, kom jag i kontakt med i samband med att jag hade sadelproblem till Dizzy som ju har sina skador i både bakkärra i rygg. Inget låg riktigt bra på henne, trots att hon inte har något svårt sadelläge, och inget tillät henne att röra sig vettigt.

JES Flamencon som det blev till henne (och Magnum i samma veva) lät henne röra sig obehindrat och det blev en helt annan häst att rida. Till slut gav tyvärr hennes kropp upp av andra skäl och hon går nu bara i avel så länge hon orkar och vill.
Sadeln har jag dock kvar till pojkarna. Ingen av dom har egentligen svårt med sadelbiten men det syns tydligt i muskulaturen att sadeln gör dom gott och dom rör sig väldigt fritt och obehindrat.

Framförallt så trivs jag själv så enormt bra i sadeln. Jag som i vanliga fall tröttnar på sadlar efter ett halvår för att jag aldrig blir helt nöjd känner "över min döda kropp" om att skiljas från Flamencon.

Jag är inte en ryttare som har en naturlig god sits utan har fått slita hårt för den sitsen jag har och under en lång tid. Det gör att jag är enormt medveten om min sits och hur allt känns och då även sadeln. Så när jag sitter upp på andras hästar kliar det alltid efter att få gå och hämta min egna som ger mig en så bra sits som det bara är möjligt och låter mig följa hästarnas rörelse så mycket bättre än vad jag känt hos andra.

Förutom sadelbiten så är Equikraft också återförsäljare åt mitt val av kraftfoder: Primero Total.

Ett foder jag kom i kontakt med genom Magnum. Jag behöver inte dra hela långa historien om hans mage, men han har alltid varit extremt känslig på den fronten och medicinering med stark antibiotika pga anaplasma samt metacam (som han visade sig inte tåla) har gjort att han är så känslig att han inte ens kan gå på bete längre.

Primero är det enda kraftfoder jag hittat som håller hans mage i balans + håller parasiterna borta så jag slipper avmaska (och då också slipper uppröra hans mage med avmaskningsmedel).

Genom att han som är så känslig fungerar så extremt bra på det fodret: han mår ju även bra i sina muskler och i pälsen, så har även Alexander fått gå på det fodret. Även han ser ut att må väldigt bra av det. Alltid blank och skinande och bygger lätt muskler.

Jag kommer även få stifta bekantskap med täcket Masta Protech vilket på beskrivningen låter som ett väldigt intressant koncept när det gäller täcken: Täckena

Även schabraken Ecogold kommer bli en ny bekantskap för mig genom sponsringen: Schabraken

Årets första tävling gick av stapeln i söndags och var i Kalmar.

Bägge pojkarna följde med ner och det blev en lång dag då Alexander startade tidigt i första klassen och Magnum placerade sig i bägge sina klasser som gick efter.

Alex har inte varit fullt igång under vintern och hade tydligen behövt vara igång lite bättre för soppan tog slut mot slutet av klassen. Han startade en LB:2 och kändes fin (och hade bra poäng) fram tills mot slutet när det körde ihop sig. Men men det är bara för mig att lära mig och anpassa mig. Nu ska han fullt igång och ska gå två klasser nästa tävling om en dryg månad.

Han fick ändå 62,667% och kom 8 av 18 startande.

Framförallt så var jag så himla nöjd över att han så tydligt visade att han var helt med på vad som var på gång så fort han kom ur transporten och han var så nöjd med det. Den attityden fortsatte han att ha under hela dagen och det är så skönt att börjat förstå hur en tävling fungerar...och att han gillar det för han var så nöjd med läget!

Magnum var som vanligt lite tittig men för en gångs skull var det relativt hanterbart redan i första klassen, även om det syns på filmerna att han stoppar till rätt bra några gånger.

I LA:3 gick han på 66,429% och plockade åt sig en tredje plats av tretton startande.

I MSVC:1 gick han på 64,043% och hamnade även där på en tredje plats (av nio startande).

Det finns så klart massor av fila på med Magnum och det gör vi med glädje. Förhoppningsvis startar vi MSVC och MSVB nästa gång vi ger oss ut, men det blir inte förrän i maj för hans del.

Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 4. Fortsättning på sitsen

Höften

Våra höfter och det området är den del av sitsen som samspelar närmst och mest med hästen. Det gör den också oerhört viktig för vår balans och kommunikation.

Det finns många åsikter om hur man ska ha sin höft och det spelar stor roll vilken lära man går efter.

Jag, som utgår från den klassiska ridningen, vill att höften ska vara lätt bakåttippad (att man tänker att man sitter på "sin svans" och drar den lite lätt framåt). Detta för att ryggraden då formar ett lätt "frågetecken". En form där ryggen är som rörligast men ändå stabil. Så fort man får ryggraden att bli allt för rak så slutar kroppen ha förmåga att fånga upp rörelse. 

Det vanligaste problemet i sitsen är att man försöker låta bli att skumpa och därmed låser höften som då tappar all förmåga att följa hästen rörelser. Det gör då också att låren spänner sig, bäckenbotten likaså och upp genom ryggen. 

Hästarna svarar oftast genom att bli spända, lite kortare i steget och framförallt får dom en väldigt dålig kontakt till handen: det glappar, dom drar, blir stela i nacken, hänger sig på, släpper handen osv.

För att kunna ta upp rörelse i höften så måste man hitta hur man följer hästen. Det innebär att man får skumpa runt och leta och leta. Ju mer hjälp man har av en tränare som är duktig på sitsen desto fortare går det så klart.

Ingen ryttare (även de som ser ut att sitta väldigt stilla på ett bra sätt) kan säga att det inte skumpar när man rider. Ju mer steg man har i hästen desto mer rör det sig. Det ryttarna blir duktiga på är att ta upp rörelse genom hela sin kropp och framförallt bli så van vid den rörelsen att dom kan använda sin sits och sina hjälper oberoende av hästens rörelse. Vad som än händer i hästen så är ryttaren så van vid att följa med att kroppen reagerar reflexmässigt och därmed kan ryttaren använda sina hjälper som tänkt utan att störas av att det kanske blev lite fel i någon rörelse från hästen sida.

Som ryttare ska man kunna ha känslan av att man sitter på en platta. Det innebär att bäckenbotten är relativt avslappnad (men ändå aktiv). Känns det som att man sitter som på ett V (att lårens form fortsätter upp i magen) så spänner man sig för mycket.

Testa att sitta helt avslappnad i skritten och leta efter känslan av att sitta på en platta. Spänn sedan lår och bäckenbotten och hitta känslan av ett upp och ner vänt V.

När man sen ska samla så använder man en tendens till det upp och nervända V'et. Dock aldrig så mycket som man från början tror att man behöver.

Skänklarna

Skänklarna är en av de saker som jag först är framme och rättar.

Dom är extremt viktiga för ryttarens balans och för hästens vilja att röra sig framåt samt förstå ryttarens hjälper.

Det är så lätt att det blir en massa brus från ryttarens sidan bara av att skänklarna inte ligger rätt.

Så vi har det klassiska med hur man ska dra linjen genom höft, knä och fot m.m...men det är alltid lättare sagt än gjort.

Det handlar inte om att bara hitta rätt position utan att kunna rotera sina leder så att kroppen kan behålla positionen. Jag tänkte att jag skulle beskriva hur jag gör för att hjälpa ryttaren att börja hitta rätt med sina skänklar första gången jag träffar på dom. För att det ska bli rätt så kan man ha hjälp från marken för att känna sig genom detta.

* Stillastående ber jag ryttaren släppa ena stigbygeln och så tar jag foten i händerna. En hand under "trampdynan" och den andra under hälen. Jag ber ryttaren slappna av så jag kan placera skänkeln så som den normalt ligger när man rider (lätt böjt knä etc). Sen ber jag ryttaren att trampa ner i "stigbygeln".

Här känner man oftast att foten inte trampar rakt ner utan svingar framåt eller utåt från hästen. Jag förklarar för ryttaren åt vilket håll foten rör sig och ber sen ryttaren trampa ner igen (efter att först ha slappnat av så klart) och försöka trampa rakt ner. Det brukar inte behövas många försök för att det ska fungera.

Om man som ryttare trampar så att foten "sticker" åt något håll så gör man också detta i rörelse vilket stör balansen väldigt mycket.

* Jag ber sen ryttaren att ta stigbygeln och sen ställa sig i lätt sits. Fortfarande stillastående.

Sen tar jag handen under låret på ryttaren, bakifrån sett, och drar lite lätt bakåt så att känslan är att undersida lår hamnar bakom ryttaren istället för under skänkeln (mellan skänkeln och sadeln). För att ryttaren ska kunna hitta den känslan själv (och så klart även när man sitter ner) så måste ryttaren börja vrida om ända uppe ifrån höften och hela vägen ner till foten. På detta sättet så hamnar knäet något närmre sadeln och vaderna lite längre ifrån. Det gör att ryttaren kan ha en skänkel som ligger ganska jämt mot hästen men utan att den klämmer och utan att ryttaren klamrar sig fast. Det kräver en hel del envishet och övning för att ryttaren ska fixa att hålla skänklarna så av sig självt.

* I rörelse så ber jag först ryttaren om skritt. I skritten ska ryttaren få sitta och känna efter att i varje steg hästen tar så gungar höften ner/fram och i den rörelsen så ska ljumskarna "fällas ut", knäna kommer gunga lite neråt och hälen ska gunga lite neråt/bakåt. Det är inte en rörelse man ska forcera, men tillåta. I vissa fall, om ryttaren är van vid att sitta och knipa, så får man aktivt fokusera på rörelsen och överdriva tills jag kan se att dom börjar hamna rätt (hälarna slutar åka upp, knäet och vaderna slutar knipa).

Sen ber jag ryttaren att trava och rida lätt. Nu har lättridning mycket mer att arbetas med än bara skänklarnas position, men vi börjar där. 

Varje gång ryttaren går uppåt i lättridningen så ska ljumskar, knä och häl göra så som jag beskrev ovanför. Man kan också tänka lite extra att hälen ska vridas ifrån hästen. I början känns det jätte klumpigt och man tappar lätt balansen. Men får man komma in i det (under några pass) så förbättras balansen och ryttaren blir betydligt mer oberoende av hästen.

Ett tillägg är att i samma veva som ryttaren ställer sig upp i lättridningen så ska skulderbladen gå lite mer ihop, det är höften/magen som ska röra sig upp och fram. Axlarna ska kännas som att man lämnar dom kvar.

Lättridning handlar inte heller om att göra en stor rörelse utan en liten. På vissa hästar får man aktivt hålla emot rörelsen lite för dom vill gärna skicka iväg ryttaren med sitt stora steg.