Man ska se det positiva, eller hur?
Jag har detta året lyckats skada mig en del. Överlag verkar det här året ha varit ett riktigt skit år för de flesta. Allt från strul med jobb, till ekonomi till skador eller förlust av nära och kära.
Jag har helt klart fått min beskärda del.

Men det intressanta är hur mina egna skador gett mig mer insikt om hur jag kan lära ut.

Efter min skada på en ländkota och på svanskotan i maj så tog det lång tid innan jag kunde sitta ordentligt igen (till häst) och framförallt att kunna rida häst. För att skona kroppen blev det så att jag i alla rörelser och framförallt övergångar lättade lite ur sadeln. Och när jag sen hade en kropp som tillät en korrekt rörelse så hade den hunnit lära in fel rörelsemönster.
Så genom detta fick jag insikt om hur det är att ha problem med rygg och höfter och det är verkligen inte lätt att arbeta sig igenom. Om det alls går, det beror så klart på hur det yttrar sig.
Men det jag verkligen lärde mig var att förklara hur back bracing fungerar. Det har jag så klart förklarat tidigare många gånger. Men genom att själv bli fullkomligt vansinnig på att min kropp inte ville samarbeta så la jag så mycket fokus på att fundera på vad det var som inte ville och hur jag skulle kunna lösa det.

Jag testade sen den väldigt enkla förklaringen om back bracing på flera elever som alla tyckte att den förklaringen var väldigt enkel att förstå och det syntes direkt skillnad i sitsen.

Sen skadade jag ena handen. Lederna på två fingrar fick sig en rejäl omgång och är fortfarande inte helt bra. Det enda jag bekräftat genom det är att handen verkligen har mycket lite att göra med ridning om hästen är relativt väl utbildad och ryttarens hand också är det.
Det går hur bra som helst att rida dressyr, hoppa eller busa ute i skogen och bara kunna använda tummen plus två fingrar på en hand.

Och nu har jag lyckats stuka foten. Det är verkligen läskigt hur mycket balans som sitter i kontakten med stigbygeln. I alla fall när man har såna. Och det är sånt man får höra om och om igen i böcker och av tränare: att kontakten med stigbygeln (eller som jag brukar säga: med marken) ger balans och stadga. Just nu är min högra fot väldigt instabil och det gör att hela min sits blir instabil. Jag känner mig som en nybörjare som letar efter sin balans. Allt eftersom min fot läker vet jag att det kommer ramla in mer och mer insikt om hur jag kan träna runt detta och hjälpa de som tränar för mig med samma sak.