Magnum har hunnit med att ge mig skrämselhicka (första gången igår) och jag är inte helt säker på att han inte kommer ge mig det igen. Han fick första omgången med metacam i fredags och hann sen få en i lördags. Jag var inte hemma lördag em till söndag morgon och fick ett sms om att han var lös i magen på söndag morgonen och när jag började dra igång att oroa mig så pratade jag med en annan som kommenterade att han såg lite hängig ut lördag kväll (Magnum är dock expert på att se hängig ut när han är avslappnad). Om man googlar på metacam och lös mage så får man upp en del skräckhistorier så jag hann jaga upp mig rätt bra medan jag åkte upp till stallet.

Efter allt som varit med hästarna de senaste åren så blir det lite stora reaktioner ibland.

När jag kom upp till stallet så kom han glatt i hagen när jag ropade och såg allmänt lycklig ut för att vi skulle göra något. Kollade om han hade feber men det var lugnt, sen tog vi en promenad (för det ska han göra varje dag) och därefter fick han sin lunch inne tills jag kunde kolla hur han var i magen. Ingen fara med det heller.

Lite lätt konfunderad så bestämde jag mig för att han skulle få sin metacam vid insläpp som tänkt.

Och sen var det samma veva: lös i magen på kvällen, men bättre allt eftersom och sen helt bra vid lunch idag. Efter att ha pratat med Husaby så åkte jag och skaffade tillskott som hjälper tarmfloran och sen så klart hålla koll så han inte blir sämre. Så nu håller jag tummarna för att han fixar metacamen för den behövs verkligen för att han ska kunna bli bra.

Idag fick Dizzy och Magnum nya skor, vilket alltid känns lika skönt. Lite som att få bilen tvättad och städad...det händer dock inte lika ofta.

I lördags var Dizzy med på en klubbtävling (där KM ingår). Dock utom tävlan eftersom hon fortfarande rids på stång och kapson och lär få göras ett tag tills damen taggat ner. Denna betslingen trivs hon väldigt bra på och jag tänker inte riskera att sätta spänningar i henne genom att byta bett. Inte förrän hon känns helt lugn att rida och har kanske kommit lite längre i sin utbildning.

Hon var helt klart inställd på att hon var bäst och vackrast på tävlingen. Redan när vi började göra iordning henne så syntes det tydligt att hon visste att något speciellt var på gång. Inne på banan hade hon sanslöst roligt och var lite väl taggad och lite överallt... Hon är en aningen för svag för att tävlas, men inte så svag att jag tror att det skulle skada henne på något sätt. Men till och från blir det lite vingligt och allt blir inte så bra som hon kan göra det, men, men. Det enda jag ångrar är ett missförstånd i slutet av sista längningen i galopp i LB:1. Det gör ont i mig att se. Men som tur är så är det extremt sällsynt att något sånt händer.

Här är filmen från i lördags:

Jag tänkte att jag skulle blogga efter att lagtävlingen var i helgen, men så var det inte så eftersom jag tappade lite farten denna veckan.

Jaleosos matte har tagit beslutet att hon vill spendera mer tid med sin häst och kommer att ha honom själv. Vilket för henne garanterat bara är plus för mående, både mentalt och fysiskt. För min del tog det lite tid att komma in i det och då fick mitt "dela med mig" stå tillbaka så länge.

Lagtävlingen som var i helgen gick riktigt bra även om Magnum var rejält övertaggad. Jag har i ridningen hållt honom lite lägre i ansträning än normalt och jag har även kört mycket på hackamore och hängande tyglar rakt ut i skogen för att försöka bespara honom eventuella problem innan vi kom till Husaby (idag) för att kolla honom. Han har ju aldrig känts dålig mer än att han inte vill bli mjuk på höger sida i sin kropp (känns som att allt kommer från höger sida i munnen). Han gick förklassen LB:3 på 61,515% och var så taggad att det drog ner poängen, men fruktansvärt rolig att rida. I lagklassen, som var en LA:3 gick han på 63,0% och hamnade precis utanför placering. Han plockade också sin första 8 på en mellantrav vilket ju var extra roligt. Laget slutade som etta i denna omgången. 
Vi vet inte ännu hur laget hamnar gentemot alla andra lag i Småland. De har ändrat reglerna i år så man tävlar mot alla istället för bara sin egen zon. I vår egen zon kom vi i alla fall tvåa av fem lag.

Jag tävlade även Presley åt hans ägare. Han gick en LB:1 på 62,069% och var precis utanför placering. I LA:1, som egentligen var lite för svår för honom, gick han på 59,737% vilket vi var nöjda med!

Dizzy har känts riktigt bra under igångsättningen, men i början av förra veckan så kändes hon helt plötsligt sned (låg åt vänster och ville inte böja helt som hon brukar åt vänster), men jag tror att hon bara har sträckt sig i hagen eftersom det blivit bättre för var dag som gått (hon har så klart fått ta det mycket lugnar och fått vila mer). De hade precis kommit in i en ny hage. Imorgon ska hon gå med utom tävlan i KM i dressyr där hon startar en LC:1 och en LB:1. Förutsatt att hon känns bra så klart. Hon är inte riktigt stark nog för att göra det riktigt bra ännu. Men igång nog för att hon ska orka det på ett bra sätt.

Den 31/10 - 2/11 har jag ett till tävlingsläger, på begäran av några som var med i det som var i somras. 4 av 6 plaster är redan bokade och förmodligen fylls en till snart. Utöver det ska jag under vintern boka in flera läger och kurser:

Tantläger

Kort dressyrläger

Sitskurs

Kort hoppläger

Kurs i arbete vid handen

M.m

Idag var vi i Husaby. Lottie skulle med Nemo på återbesök och jag hade med Magnum upp. Jennifer ställde snällt nog upp som chaufför så vi fick med oss bägge hästarna på en gång.

Det första som kom fram var hälta på bägge fram och det kan jag säga att jag inte hade väntat mig. Han har ju varit hur fin som helst i steget och bara utvecklats mer och mer. Men det är väl som vi filosoferade att han helt enkelt lärt sig att lägga över vikten allt mer bak och därför inte haft så stort besvär av sina kotor.

Torunn både såg och kände tydligt att han inte kunde/ville böja åt höger.

Första steget var att bedöva bort kotorna för att se att det inte satt mer problem i kroppen på honom som var maskerade av den smärtan. Men då syntes inget mer så jag fick göra ett kort ridprov för att känna hur stor skillnad (eller inte) som det blev på honom. Han blev betydligt lättare att ställa åt höger även om inte allt försvann.

Så sen följde röntgen av halskotpelaren, som inte visade något negativt. Han var hur fin som helst.

Och därefter ultraljud av käkarna och av ärret han har på halsen (en gammal skada han haft sen han var liten). I käkarna hade han på båda sidorna inflammationer, vilket jag varit inne på hela tiden och jag tror det är det som gett inflammationerna i kotorna fram. Ärret i halsen såg bra ut även om det så klart gått in i muskeln, men inte på ett sätt som bekymrade dom något.

Jag ska få fatt i röntgenbilderna från Kalmar förra året när han besiktades så de kan jämföra kotorna och se om de pålagringar han fått nu (kommer ju så fort de får en inflammation) är helt nya eller om han haft lite sedan tidigare.

Så nu är han behandlad med kortison och tuppkam i kotorna och får metacam som förhoppningsvis tar även det i käkarna. Återbesök om tre veckor och går allt som planerat får jag sätta igång honom igen.

Under tiden ska Sandra hjälpa honom med massage och pharmalight, speciellt på muskeln som anknyter med ärret, som är överansträngd och stel. Om det kommer från ärret eller från käkarna är svårt att säga.