Det är inte så många som arbetar vid handen (på det sättet som jag menar när jag säger "arbete vid handen").

Trots det är det ett gammalt sätt att arbeta på som används över hela världen.

Man får ha lite kliv i steget och lite flås för att orka med och inte störa hästen i dess steg. Men när man börjar få koll på det så är det både ett kul sätt att variera jobbet på, ett bra sätt att korrigera detaljer på och ett bra sätt när man av en eller annan anledning inte får sitta på sin häst. Som t.ex vid vissa rehab situationer.

Magnum (och Dizzy) är arbetade en hel del på det här sättet och jag tycker att det är väldigt roligt att arbeta så här då jag får peta detaljer vilket ju är en favoritsysselsättning för min del.

Jag hade med mig Lottie som var snäll nog att filma (och fläta) så vi fick lite filma på pojken. 

Först lite stillbilder, tagna ur filmerna (nåja inte huvudbilden)

Öppna längs med långsidan:

Sluta längs med långsidan (i hans svåra varv):

 

Och två klipp på arbetet med piaffen:

(läs gärna under klippen om reflektionerna)

När man tittar på filmerna från arbetet med piaffen så vaknar nörden i mig.

Här har jag precis börjat be Magnum om att sätta sig lite mer än vad han gjort tidigare. Då blir han direkt lite väl hög och öppen i sin form och han lägger sig lite på i handen på mig. För er som sett filmerna från tidigare sånt här arbete så är han ju lite rundare i sin form och hamnar inte i min hand på samma sätt...alla hästar, när man ber dom om tyngre arbete vad det än må gälla, reagerar på liknande sätt.

När vi nu talar om samling så måste hästen kunna flytta undan sin bog för att komma in under sig med bakdelen. Det gäller då så klart även samlad trav, galopp, piruetter m.m Sen när hästen byggt upp lite styrka och lärt sig lite teknik så kommer dom till en lite längre överlinje igen (på ett sätt som är önskvärt).

För Magnum tog det väldigt kort tid. Jag har hunnit att arbeta honom en gång till i detta efter att filmerna togs och då kunde jag köra hela långsidor med honom där jag kunde reglera takt och tempo så att han i princip trampade på stället eller gick fram mot en samlad trav. Allt med helt öppen hand och tyglarna bara vilandes i handen och Magnum med en härligt välvd överlinje.

Dessutom erbjuder han mig betydligt mer samling, bärighet och variation i sitt arbete redan nu.

Så nu får jag ha lite is i magen och inte arbeta med det för mycket heller. Hur kul det än är.

Visste ni att en vanlig skada på dressyrhästar när dom börjar arbeta allt mer med rejäl samling är att gaffelbanden bak tar stryk och får behandlas (plus vila och allt vad det innebär)? Detta för att dom använder sin kropp på ett sätt som dom inte är vana vid och kanske hävdar att arbetet är lättare för dom än vad det egentligen är.

På hopphästar är samma skada relaterat till att hoppa för högt, för fort och för ofta. Speciellt då på hästar som har lätt för sig.

I lördags startade Alexander sin första riktiga tävling.

Jag ville komma ut med honom i två lätta klasser för att han skulle få lov att ta det lugnt och bara vänja in sig.

Han fick först starta en LC:1 med resultatet 61,481% och hamnade som 5 av 12. Han är aldrig tittig, vilket är jätte skönt, men som unghingst på ett nytt ställe var det lite att kolla efter (även om han uppförde sig exemplariskt).

I andra klassen, en LC:2, hade han fullt fokus på mig och gick på 65,33% och hamnade på en åttonde placering (av trettio startande).

Killen är ju bara så cool. Han gick på framridningen och var flera gånger tätt inpå andra hästar utan att reagera mer än att snegla lite på dom när dom var tätt inpå honom. Och jag älskar hans arbetsmoral! I andra klassen var han duktigt trött och sa det också lite försiktigt till mig, men när jag sa att det är 5minuter kvar och nu gör vi det här så kan vi pausa sen (nåja tänkte, men han kände ju att vi inte var klara) så kavlade han upp ärmarna och körde igenom sista klassen. Det var bara i det förlängda steget snett igenom orken tröt för mycket.

Han kommer att bli en väldigt bra tävlingshäst. Är han redan så här cool och villig att arbeta trots att han är lite trött så kommer det bara att bli bättre och bättre. Psyket hos honom går inte av för hackor!

Han hävdade redan dagen efter att jag var en hemsk person med många fel och brister som inte lät honom jobba utan gav honom en ledig dag. Nåja...kanske inte riktigt så illa, men han höll span efter mig hela dagen och gick demonstrativt till grinden varje gång jag kom i närheten av hagen.

Framåt ser det ut så att vi ska på kurs i Stockholm för Julio, vilket jag verkligen ser fram emot!! Jag hade egentligen tänkt ta med Alexander längre fram i år (eftersom hans schema är lite fullt som det är), men Magnum som skulle varit med är ju inte i skick för det så Alexander får komma med redan nu.

Sen ska han på station och se till att han finns tillgänglig på fryst semin för de som vill betäcka med honom.

Därefter väntar en uppvisning på en invigning och först den 14/5 är det dags för tävling igen. Och den gången blir det snäppet högre i klasserna.

Magnum var tyvärr inte så vacker i sina kotor fram när jag kollade honom i Husaby. Han är behandlad med Irap igen och ska på återbesök nu på torsdag. Jag vet ju att pojken lever på lånad tid men jag hoppas verkligen att det kan bli många fler år med honom!

Till lite roligare saker....

Alexander har varit ute och visat upp sig.

Först på en träningstävling på vår hemmaklubb Falkens Hästsällskap. Där fick han för första gången komma ut och prova på tävlingsvärlden. Han tog det hela med ro och var lika snygg som alltid.

Sen en träningstävling hos Vimmerbyortens RF där han fick se ändå lite mer av världen.

Han fick till två riktigt bra starter där den sista av dom var väldigt bra. 71,3%!!

Filmen från ritten:

Vi passade på en dag att filma och fota Myrrha en vända.

Hon är en liten arabtjej som jag jobbat med under flera år nu. Hennes ägare tränar för mig och jag har haft henne på utbildning i omgångar. Tanken är att lite längre fram låna henne till tävling.

Vi filmade också Magnum lite när vi arbetar från marken. Han ska gå lugna promenader i skritt just nu...vilket bara inte går för han studsar fram som en liten galning när vi ska ut och gå. Inte så att han är jobbig att hålla men det är ju inte bra för hans framben. Men om jag däremot säger till honom att jobbläget är på då funkar han hur bra som helst och håller sig lugn och fin.

Bakslaget är tyvärr att Magnum känner av sina framben igen...jag har varit lite skum på det sista tiden och efter 5 dagars vila så kände han fortfarande av dom och jag fick snabbt en tid i Husaby med honom så vi ska dit på onsdag.

Det blir andra stadiet av att testa hur han funkar på Irap. Att göra första behandlingen med den (som görs i tre omgångar) funkade ju bra (kortisonet funkade inte alls länge). Nu kommer testet att kunna åka upp, spruta honom och sen kunna rida igen. Vi är ju helt inne på att detta blir något vi får göra med honom med jämna mellanrum eftersom hans framben är såpass skadade som dom är (pålagringar i kotorna).

Han har ju också haft en rätt hård vinter när det gäller hans framben: en rejäl hälta på det frambenet som är sämst pga en tappsko som han dessutom sen drog av sig snart igen efter det. Hästen som aldrig haft tappskor...

Utöver det spänd och dan när det var is (han kan inte ha brodd för då pajar benen direkt).

Utöver det så har jag under hösten fått klura ut att han inte funkar på tränsbett eftersom han blir spänd (vilket direkt går ner i kotorna på honom) utan går bra på kandar. Att han inte funkar att rida ut på som en normal häst för han blir så taggad (har alltid varit oavsett hur mycket man rider) att han blir spänd av ren iver och det fixar inte heller frambenen.

Vi har löst det genom att rida ut i skritt, barbacka. Då håller sig herrn avslappnad.

Så under dessa 8 månader så har det inte varit den bästa perioden för att hålla honom hel men han har ändå hållt så pass länge så nu kanske vi kan öka på det för var gång om vi kan ha lite flyt.

Alexander utvecklas fort i sin ridning nu och blir bara roligare och roligare att rida! Han är så himla mjuk och rörlig i sin kropp så han är så lätt att både sitta på men också att forma och be om arbete.

Det ska bli kul att låta hans tävlingssäsong dra igång så smått om ett litet tag.

Jag har lekt en del med en app på mobilen och har kunnat plocka en hel del bilder på Dizzy ur två filmer. Visserligen blir dom inte den bästa kvaliten och vissa av dom alldeles för långt bort så dom blir suddiga, men med tanke på att damen inte kommer ridas på det här sättet igen så är dom ändå roliga att ha.

Först från en Julio Borba träning och lite längre ner från när vi var iväg och lekte hoppekipage.

Som ryttare men också som tränare, som i mitt fall, tycker jag att man har ett ansvar att lära sig sin hästs personlighet och att arbeta utifrån den. Alldeles för många arbetar med sin häst utifrån sin egen personlighet och mycket blir då kontraproduktivt.

Som tränare har man också ett ansvar att lära sig varje elevs personlighet. Ingen är den andra lik och under ytan finns ibland en helt annan person än vad man först tror när man träffar en ny elev. Det samma gäller för all del hästarna.

Det tar givetvis minst ett par gånger innan man lär sig det mest grundläggande. Så som:

Reagerar personen bäst på om man använder inner/ytter eller höger/vänster. Använder man det som fungerar sämst (vissa har så klart lika lätt för bägge) så tar det för lång tid för hjärnan att hitta rätt och det man ville korrigera eller förklara går förbi tillfället eller så fastnar inte förklaringen lika lätt som den skulle gjort om man hade använt det som passar bäst.

Reagerar personen bäst på om man förklarar tekniskt eller i bilder?
Många tror att bilder alltid funkar bäst men det håller jag inte alls med om. Jag själv är en person som vill ha det nedbrutet i tekniska detaljer. Bilder fungerar inte alls lika bra.
Däremot har jag fått lära mig att förklara i bilder för de som tycker att det är lättast att ta till sig just det.
Ännu svårare är att förklara en känsla...och det är ju dessutom något av det viktigaste i ridningen! Det kan man inte träna för mycket på: att lära sig att förklara vilken känsla man letar efter.

Några andra bitar som jag också tycker är viktigt är:

Hur är personens självbild?
Stämmer den med verkligheten så behöver jag oftast inte tänka mer på det, men det gör den tyvärr sällan.
Det vanligaste är att man tror att man är sämre än man är och då får jag blanda att bygga upp självbilden med att föra personen närmre verkligheten...både när det är bra och när det är sämre. Man behöver kunna känna av både och för att kunna utvecklas.
I enstaka fall träffar jag på någon som faktiskt behöver plockas ner från sin egen piedestal och som har alldeles för höga tankar om sin egen ridning...alltid i de fallen så går det ut över hästen (allt fel är hästens fel och den får skit för det). Det problemet finns oftast (i den lilla mån den nu finns) i en viss åldersgrupp, men jag har träffat på den i övrigt också.
Givetvis har det då hänt att personen inte alls gillar mig och det är ju inte alla man kan fungera som tränare till.
Det är något jag tror man måste ha i åtanke både som elev och tränare. Man kan inte passa med alla. Det måste inte hänga på kompetens.

Att inverka på hästens takt är också något som faktiskt kan hänga ihop med ens personlighet. Vissa ryttare är långsamma i sin egen takt/kropp och andra är för snabba. Det speglar ju vår egen personlighet.
En långsam ryttare måste jobba på att bli kvick. Både i hjälperna men också när man hjälper hästen med ljud.
En för snabb ryttare måste jobba på att lugna ner sig för att inte stressa upp sin häst.
Det här är inte problem som måste märkas så mycket men ju mer avancerad ridning och ju mer osynliga hjälper desto mer märks problemen.

Som ryttare behöver man också känna sig själv väl nog att välja rätt häst!!
Alldeles för många väljer precis en sån häst som dom inte borde ha...för att vi väljer hästar som är så som oss själv eller hästar som alldeles för mycket häst för den ryttaren.
En väldigt lugn och kanske lite sävlig person ska kanske inte ha en häst som är "seg" för då kommer man bara hamna i en stadig lunk som bäst.
Nu utgår jag från att man rider för att komma vidare i sin utbildning  (alltså inte för de som bara vill ha en lugn skogskompis).
En person som är snabb i tanke såväl som kropp bör kanske inte ha en häst som är väldigt reaktionsbenägen, hetsig och snabb i sin takt för det hela blir väldigt hetsigt och spänt.

Mitt primära jobb som tränare är att få ryttare och häst att arbeta med varandra istället för mot varandra. Det är också att få ryttaren att inse hur mycket de allra minsta detaljer i sits och hjälpgivning hjälper eller stjälper!!

Som ryttare/utbildare av häst är mitt/vårt jobb att inse vilken typ av mentalitet hästen har och att alla hästar är olika!! Lika olika som människor är varandra.
Det måste man först klura ut, lära sig att respektera det och sen komma på hur man bäst arbetar med respektive häst.

Har jag en häst som behöver taggas igång eller som behöver lugnas?
Har jag en häst med bra eller dåligt självförtroende?
Har jag en arbetsnarkoman eller en latmask?
Varje typ av häst behöver stimuleras på rätt sätt.

Här kommer en bakvänd lärdom:
En het och känslig häst vill ha mer vikt/kontakt med ryttarens hjälper medan en flegmatisk och lite okänsligare häst funkar bäst med väldigt lätta hjälper.
Normalt reagerar vi med att rida dom precis motsatt det.

En häst med dåligt självförtroende beter sig oftast "illa" med en ryttare som inte tänker på att hästen är sån. Beteendet kan ofta tolkas som att hästen är ouppfostrad eller att den trilskas när den egentligen bara är väldigt osäker och behöver uppmuntras och vänjas vid världen.

Precis som vi kan tycka att det är skit kul att gå på gymmet så finns det också folk som måste motivera sig själv stenhårt för att pallra sig dit (när man väl är där så kanske man trivs bra dock). På samma sätt är hästar.
En arbetsnarkoman får man säga till att nu måste vi ha en paus eller nu räcker det för idag för dom jobbar lätt sönder sig själva.
En "latmask" måste man varje gång motivera att sätta igång och olika sätt funkar bra på olika hästar. När man väl kommit igång så bör dom dock tycka att det är roligt med arbete. Gör dom inte det är det ofta tecken på smärta. I enstaka fall så är det helt enkelt inte en häst som ska göra annat än att skogsmulla och då får man acceptera det.

Något annat som man måste lära sig som ryttare är hur en häst bäst lär in.
Vi vill gärna hålla kvar i det som är bra. Ger oss hästen en korrekt reaktion så vill vi hålla kvar i det för att hästen ska förstå att det är det vi är ute efter...känns det igen?
Vilket är raka motsatsen mot vad vi borde göra. För en häst så skapar det obehag och den tycker att det är jobbigt när man håller kvar den med hjälperna. När hästen då visar detta kommer oftast en tuff hand eller skänkel och korrigerar. Då är det så klart att föredra för hästen att vara "fast" mellan hjälperna istället för att få ovett...även i en liten mån av ovett.

Hästar lär fortast och bäst in genom att man släpper efter (därav den berömda eftergiften). Så fort en impuls eller tryck försvinner så tolkar deras hjärna det som positivt och strävar dit igen.
Normalt släpper en ryttare efter när det blir fel för att börja om igen...känns det också igen?
Vilket då också blir helt bakvänt för hästen.

Vill man på ett bra sätt lära in något nytt hos hästen så ska man veta vad slutmålet kommer att vara. Inte bara själva rörelsen utan hur jag i slutet vill kunna utföra den när jag har "full" utbildning på min häst: att göra rörelsen med bärighet, smidighet och lätthet för lätta hjälper.
Man börjar med att med korrekta och lätta hjälper be hästen om det man vill och man ska då ha en plan för hur man förklarar det för hästen utan att behöva ta i eller lägga till fler hjälper. Ljud och en pisk (förlängd hand) är väldigt bra hjälpmedel.
Vid den första tendens till rätt reaktion berömmer man och ger efter, rider därifrån och försöker igen.
Snart börjar hästen leta allt mer efter vad det är man vill och så sakteliga kan man börja finslipa för att hästen hjälper till och inte bara är en marionett.