Alltså de här två är ju himla söta:

Det är ännu större storleksskillnad på dom när man ser dom på riktigt. Fridolf (shettisen) hade lätt kunnat gå under magen på Lilleman. Lilleman är skadad och går i sjukhage, men hingst som han är så är det ju inte alltid lätt att hålla honom lugn och nöjd, men lilla Fridolf räcker som sällskap och då är de bägge lugna och glada. Och Fridolf får fortsätta banta också.

Igår började Bella hos mig på praktik och kommer att vara här i två veckor. Så nu går arbetet i stallet väldigt fort. det hade kunnat vara 4-5hästar till utan problem. Eftersom hon är med och tränar för mig med jämna mellanrum så känner jag henne hyffsat, rent hästmässigt, sedan innan vilket alltid gör att allt går väldigt smidigt.

Hon är ett väldigt lätt sällskap att ha och till väldigt mycket hjälp.

Jag blev så himla inspirerad av den här filmen:

Just travbiten är så himla härligt och han är så lätt och fin i framdelen. Så träningen för Eivor igår och för de i dressyrgruppen idag har gått ut på att göra små, små, små ändringar i sitsen för att få hästarna mer på bakdelen och lätta i framdelen. Det är häpnadsväckande hur små detaljer kan ändra så enormt mycket i hästarna.

Idag har jag och Bella varit och hälsat på Nina Fonander nere i Oskarshamn då vi ville kolla på ett eventuellt samarbete. Det var härligt prat och även lite lek och jobb med hennes söta ponnysto.
Det kommer vara möjligt att komma och träna enskilda pass hos henne i hennes ridhus vid intresse och jag kommer också ha möjlighet att plocka med intresserade på vägen från Västervik till/från Oskarshamn.
Jag hoppas att ett liknande samarbete kommer igång i närheten av Valdemarsvik också.

Jaleoso är kanonfin efter sista behandlingen och går bara bättre och bättre. Så jag hoppas att han kan visa det på tävlingen också, även om han kommer behöva vintern på sig för att bygga mer styrka innan han är klar för att hävda sig på tävlingar.

Att ha en vetekudde som passar till häst är verkligen något jag vill rekommendera till alla som har häst!

Det började med att jag skaffade en till Lluent när han blev behandlad i länd och höfter eftersom han skulle vara varm i det området innan han började ridas. För att minska risken för att han skulle få inflammationer igen och för att musklerna skulle ha större chans att släppa på spänningar.

Vetekudden för häst är som en dubbel för människor och sen har dom några fack för att veten inte ska rinna ut i kanterna utan ligga kvar t.ex mitt uppe på korset på hästen.

Jag har använt vetekudden till massor av hästar sedan dess. På nacken på hästar som haft tandproblem (som blivit åtgärdade men som fortfarande haft muskelspänningar kvar), på ryggar, länd och höfter på hästar som haft spänningar eller skador.

Jag rekommenderar dom till både de hästar som är friska och som bara har ett tillfälligt problem efter att ha sträckt sig eller till seniorhästen som kanske behöver lite hjälp att bli varm innan ridning i höften. Om man ska komma åt att massera t.ex så är det suveränt att låta hästen stå med vetekudden först och sen massera. Det sparar händerna och det gör att hästarna inte tycker att det är lika obehagligt.

Om man har problem med att hästen skakar av sig vetekudden kan jag rekommendera ett tunt fleecetäcke och vetekudden ovanpå täcket. Det gör det väldigt mycket svårare för dom att få av den och man kan oftast lämna dom i gången eller ätandes i boxen i 20-30minuter medan man gör annat och låter värmen från vetekudden verka.

Idag har jag ridit Jaleoso och Dizzy.

Jaleoso gick sitt första normala pass idag efter han fick behandling av Ingebjörn i tisdags. Det är verkligen inte bra när den hästen får göra så lite på fyra dagar som han gjort. Han gick jätte, jätte bra i paddocken först. Kom till handen och la till och med lite "tyngd" i handen, vilket inte är det lättaste med den hästen. Det innebar att han kom över ryggen och längde nacken till handen och hade tryck i steget. Helt underbart att känna.

Men sen kom det en liten söt ponny in i paddocken bredvid och med Jaleosos överskottsenergi blev det inge bra och han fick sin "fly förbannad" variant när han ser ut som att han är redo att ha ihjäl någon och så klart spänner sig rejält. Nu är det en ponny som är bästs kompisen så jag utgår från att det var överskottsenergin som pratade. Imorgon blir det uteritt för honom och sen paddocken igen på måndag då vi ska filma och kolla på form och hur han känns.

Dizzy fick också gå i paddocken och hon känns tack och lov bara bättre och bättre. Jag kan ju inte påstå att hon går fullt ut, men hon är på gång. Nu kan jag jobba med henne mer och mer i alla gångarter och även om hon gnäller i galoppen att det är tungt så går hon att jobba riktigt trevligt i den nu. Och det är inte konstigt att hon tycker att det är tungt. Tidigare har hon ju bara sprungit i galoppen och känts som en häst som har riktigt svårt för sig (vilket ju inte stämmer exteriört på henne), men nu tar hon i så hon håller på att spricka istället.

Dagens tankar och funderingar

Ridkänsla!

De allra flesta ryttare jag träffar på saknar antingen känsla för vad som händer i hästens kropp, eller så reagerar de instinktivt på det (efter många års träning) men är inte medvetna om att de reagerar på vad hästen gör. Och då kan ju så klart reaktionerna från ryttaren vara allt från totalt fel till väldigt rätt. De reaktionerna som är helt rätt märker man så klart inte, men de som är helt fel stör väldigt, väldigt mycket.
Så jag vill slå ett slag för att tillåta hästen att göra fel och känna/uppleva hur det känns innan man försöker korrigera/utbilda hästen genom det. 

Låt hästen flyta ut med bogen på det där hållet den så gärna vill det: hur känns det, vilka hjälper går den igenom, hur rättar du den lättast och snällast (och hjälper den i balans).

Låt den tappa formen i övergångarna om den vill det: hur känns det, vilka hjälper vill den inte haka på och hur får du hästen att följa dig bättre?
Eller kan det kanske vara så att du själv gör fel? 

Ju mer du känner desto lättare blir det för dig att klura ut vad det är som händer och antingen vad du behöver ändra eller vad du behöver träna på för att hjälpa hästen.

Det finns ingen häst som kan få mig att skratta så mycket som Eivors Tarranto.

Han är en PRE valack i sina bästa år som har flera rävar bakom varje öra. Han kan slå en som lite lugn och kanske lite seg,tills man ber honom om att börja jobba. Då jäklar kickar extraväxeln in och han kan bli lite väl uppe i varv. Han gör aldrig något dumt, men ibland kan benen gå som trumpinnar och det är svårt att få honom att coola ner. 

Av någon anledning är det extra roligt när jag sitter upp och han blir lite som ett ånglok som är väldigt snabb i svängarna. Vi skulle idag jobba med byten och den här hästen är så sanslöst stabil i sin förvända galopp så jag tänkte att vi kör en liten fuskis som man ofta använder på hopphästarna: förvänd galopp med en bom i ett hörn. Sagt och gjort...tror ni hästen byter? Nej han hoppar bommen och ligger kvar i sin förvända galopp i perfekt balans.

jag fick sitta upp för att testa och efter något försök så ligger jag på halsen på honom för att jag skrattar så mycket att jag knappt kan sitta upp. 

Han la in busväxlen och drog på en repa med en rygg som skjöt lätt uppåt. Denna killen skulle aldrig hitta på något dumt, men den glädjen som infann sig i honom var så störtskön att jag bara skrattade. Vilket inte är första gången när jag rider honom.

Nåja, om han är genomriden och om hans matte sitter på ryggen (mig kikar han väldigt gärna i busväxlen med) så gör han byten som han ska med lite hjälp av den förvända galoppen.

Två bilder på Tarranto från förra sommaren (den sista bara för att det var en så skön bild på Eivor, Tarranto och mig själv)

Det är lite roliga samarbeten på gång med flera olika parter och det ska bli kul att se om det leder till något.

Det lär dröja ett litet tag innan något är bestämt och jag uppdaterar er så klart allt eftersom!!

Jaleoso skrittades ut idag och tog en kort vända i paddocken med honom bara för att känna av honom efter behandlingen. Han kändes mycket jämnare i höfterna när vi var ute i skogen och i paddocken var han mycket mer benägen att komma till handen och vilja länga ut kroppen. Imorgon blir det att testa av de andra gångarterna.

Magnum gick med Lottie i paddocken och blir allt trevligare. Just nu ger han intrycket av att vara en kille i övre tonåren...de har liksom börjat växa i sin vuxna kropp men det fattas en del utfyllnad. Och han ger ju extra det intrycket eftersom han är väldigt spetsig i sin höft. Både uppåt (mitt uppe på) och åt sidorna. Hade en annan femåring varit i samma hull och muskler som han är så hade man nog inte tänkt alls på det, men om man bara tittar baktill på honom så ser han ut som att han håller på att svälta ihjäl. Nåja inte riktigt, men åt det hållet. Medan resten av kroppen ligger i normalt hull, kanske en aningens över.

Han sätter väl muskler han med nu när han får börja komma igång allt mer. Bara en vecka kvar på restriktionerna och han känns hur bra som helst.

Dizzy fick vilodag idag, men imorgon får hon ett pass i paddocken...kanske tar vi några språng över terränghindren bara för att det är så roligt.

Idag när jag var ute i skogen på en skrittur med Magnum så ringde telefonen. Det visade sig vara en reporter som arbetar för flera gratis tidningar. Ni vet såna kommun tidningar man får hem då och då.

Hon ville intervjua mig och Sara om både det vi har på varsitt håll men också om den nystartade ridskoleverksamheten. Jätte roligt att de små företagen på landsbygden får lite uppmärksamhet och det var något denna reportern verkade brinna för.

Igår kom Ingebjörn till stallet och gick igenom Jaleoso så nu hoppas jag att han är hyffsat rak i sin höft. Han kommer komma en eller två gånger till för att få helt rätt på allt. Nu ska han promeneras med i två dagar, skrittas uppsuttet en dag och sedan ridas som vanligt efter det. Jag och Charlotte håller efter honom med vetekudde och massage två gånger om dagen eftersom musklerna blir extremt spända efter en sån korrigering. Jag tror att det är något så många inte vet och tyvärr är det inte många alternativbehandlare som säger till om det heller. Risken är stor att problemet återkommer om man inte hjälper hästen att mjukna i kroppen direkt efter behandlingen och fortsätter med den hjälpen ett tag efteråt. Detta är något som jag lärt mig av Sandra, som själv är väldigt noga med att värma hästarna innan hon korrigerar dom vilket också ger mindre risk för pålagringar och inflammationer. Men just nu är hon väldigt rund om magen (bebis på gång) och ger sig inte in på att korrigera hästar för tillfället.

Dizzy tog sina första språng över hinder idag sen i juni. Vi tog en vända över terränghindren och hon är lika cool som alltid och tycker det är lika kul att hoppa som alltid. Helt lugnt travhoppade hon första hindren och la sig sen i en stadig galopp och kom perfekt på alla sprången. Jag hoppas verkligen att den här damen tänker funka i kroppen för hon är himla rolig att rida även om hon har sina idéer. Just nu är hon kanske inte det roligaste i dressyren med en massa olater och en hel del muskelminne som säger att hon inte kan. Men visar det sig bara att hennes kropp kan så ska vi nog få rätt på det också...annars får jag väl fokusera henne på hoppningen och bara ha dressyrarbetet för att stärka m.m

Idag var jag och hälsade på Maria som har problem med ridrädsla och idag var hon för första gången ute och red utan att jag var i närheten mer än då och då. Kunde inte låta bli att ta en bild på dom i en väldigt vacker passage av gula löv. På hennes PRE hingst Amador.

Kvällen har ägnats åt att städa, diska, tvätta och plocka här hemma. Och fixa med pappren för augusti (harkel...något sent) och för september så att de kan skickas till Carina, som har Roths Redovisning.

Jag har absolut inte en naturligt bra sits. Den sitsen jag har lyckats jobba mig upp till nu har jag jobbat hårt för och jag är långt från nöjd med den. Jag känner sällan att det fungerar runt höfter och lår. Jag är helt enkelt lite för "bullig" och kort där. Och har varit sen den vuxna kroppen börjat visa sig.

Jag vet att när jag tränade för Desmond så var han just inne på att de flesta tjejer måste flytta unden låren. Alltså att den får inte ligga bulliga in under låren så att de ligger mellan skelettet och sadeln, utan det bulliga ska vara bakom låret. Jag hoppas att ni förstår hur jag menar för det är inte det lättaste att förklara i skrift.

Han tog helt enkelt handen under låret och drog bak muskler och fet (i den mån det går) och så fick det ligga bakom. Och man kommer ju väldigt mycket närmre hästen på det sättet och kan komma djupare i sadeln. Men när man som jag är lite för kort runt höfterna och i själva lårmusklerna så innebär det att allt snart börjar krypa lite lätt uppåt igen och när det kryper uppåt (knän och skänklar) så kommer allt snart tillbaka och lägger sig under låret igen.

Alla har vi olika problem i sitsen, men jag är just nu duktigt trött på att alltid krångla med det här och aldrig få rätt på det. Så nu har jag skrivit upp flera stretchövningar som jag tänker göra två gånger om dagen i två veckor för att se om det kan hjälpa mig att känna mig helt bekväm upp i sadeln och få ordning på skänklarna.

På denna bilden sitter jag på Jaleoso som är extremt lätt att sitta på. Inte bara när det gäller hur han rör sig utan också hur han placerar ryttaren. Man sitter upp och sen sitter man helt enkelt så korrekt som man kan. Man behöver inte jobba för det. Men om man tittar på bilden så hade jag velat ta bort det bulliga under låret (lägga det bakom), vrida om skänkeln lite så att höft och knä är riktat mer rakt fram istället för ifrån hästen, öppnat vinkeln i ljumsken lite och låta underskänkeln komma tillbaka lite mer. Men jag vet att om jag gör det så sitter jag så i en sekund sen har allt fjädrat tillbaka igen för jag är helt enkelt inte så lång i mina muskler.

(Jaleoso är på bilden lite spänd och ofokuserad, därav att han är lite kort, lite "fel" i nacken och att jag sänkt händerna för att försöka hindra honom från att gå och titta på allt han gärna hade gått och tittat på)

Något man ofta upprepar inom ridning är att det inte är nacken man rider och att man alltid ska rida hästen bakifrån och fram. Sen finns det så klart de som fokuserar extremt på nacken och nästan bara bryr sig om det, men de kan vi kanske bortse från.

Det jag tänkte komma in på här är den första av Dagens tankar och funderingar som ju var ett tag sen jag skrev om nu. Och idag kommer det att handla om hästars nackar. Både när det gäller exteriört och när det gäller i ridningen.

Om vi nu allra först går in på nackens funktion när det gäller ridning så är den en hävstång. När den sänks så höjs ryggen (jag förutsätter ni i alla jag skriver att hästen fysiskt kan fungera normalt och inte hämmas av skador, krämpor eller en illasittande sadel...eller för all del en ryttare som trycker bort ryggen). När nacken är avslappnad muskulärt så har ryggen också en chans att vara det. När ryggen är avslappnad så är nacken det också. De två är starkt länkade med varandra.

Om vi nu tittar till vad detta innebär: det innebär att när hästen kommer upp lite med ryggen och slappnar av med den (som den gör när den arbetar korrekt) så kommer nacken också att slappna av och när den slappnar av "faller" den neråt eftersom den sitter som en hävstång ut från bogarna. Därav att man fokuserar på om hästens nacke formar sig (ryttarens hand blir det som nacken formas till). Att hästens nacke är vackert formad, avspänd och jäst visar att resten av hästen också är det. Och att man faktiskt arbetat med hästen bakifrån och fram.
Om hästen har en krökt nacke, men där det är streck i den eller man ser att det är flera muskler (istället för en stor, mjuk, jäst "muskel") så är hästen bara spänd. Och är den spänd i nacken är den det garanterat längre bak också.

Om man reflekterar över hur nacken rör sig vid ridning så har den ju en pendlande rörelse, men när hästen ändrar något i sin kropp (t.ex. gör en övergång) så kommer det som en vågrörelse genom kroppen på hästen. Vågrörelsen börjar i bakdelen på hästen, kommer upp genom höften, genom ryggen och ut genom nacken. Om hästen är väldigt välutbildad och har kommit långt i sin utbildning så kan den hantera att behålla exakt samma ram (alltså att handen inte ändrar läge alls i detta fallet) eftersom den är flexibel i sin kropp och kan samla sig lite extra utan problem.
Men för de allra flesta hästar så innebär denna vågrörelse, om den är korrekt, att ryttare måste ge hästen en aningens mer utrymme i nacken eftersom den längs ut lite. Så om ryttaren är stum/fast i handen så kommer den stumheten att överföras bakåt, hela vägen bak till bakbenen. Så hur mjuk ryttaren än är i handen överlag så kommer det inte att hjälpa om man försöker hålla ihop hästen i övergångarna och gör dom med handen istället för med sitsen så att han är fri att ge efter och i vissa fall kanske hjälpa hästen att fortsätta tänka lätt neråt.

Att nacken fungerar som hävstång gör också att om man rider nacken lång/låg så kommer ryggen att höja sig och börja slappna av. Förutsatt att ryttaren lyckas med det samtidigt som hästen är avslappnad i sin muskulatur. Därav att lång/låg är så enormt viktigt, speciellt på unga hästar eller hästar som har dåligt med ryggmuskler. När det gäller form och hur hästar arbetar kan jag skriva en halv uppsats känns det som. Det är inte ryggen som bär upp ryttaren, utan ryggens jobb är faktiskt bara att tillåta rörelse genom kroppen, att komma upp, jäsa och slappna av. Väldigt förenklat.

Det här var egentligen inte det jag ville komma in på utan det var något helt annat jag ville komma till egentligen...

Hur olika exteriörer, när det gäller just hästars nackar, påverkar ridningen. Givetvis finns det annat som påverkar och som påverkar mer, men för tillfället har jag snöat in på nackar p.g.a att Jaleoso har en så extrem nacke. Och vi ska komma in på just det.

En häst som har en lång nacke, lite smal och med ett stort lite tungre huvud kommer ha väldigt lätt för att komma och gå med nacken: lång, till handen och avslappnad. Men kan så klart också bli lite tung istället.

En häst som har en väldigt hög, grov nacke med ett litet nätt huvud kommer ha extremt svårt för att komma till handen, länga nacken och att kunna sträcka sig med nosen framåt i lång/låg.

Två exempel:

Helli har en lång, smal nacke och ett lite stort huvud (även om det finns de med mycket större). Även om han inte ser ut så så kändes det som att man hade två mil till hans huvud när man satt på honom. Han hade extremt lätt för att komma till handen, sänka nacken, men han kunde också bli tung då och då om man inte kom åt honom riktigt bra med att arbeta bakifrån. Ett typexempel med andra ord. Såna hästar är alltid väldigt stabila i formen, men kan vara lite svåra när det gäller att få dom att komma upp i en vackert samlad form (obs...jag pratar verkligen bara utifrån nackar just nu)

Jaleoso har en väldigt, väldigt hög nacke som är grov för hans kroppsstorlek och på det ett litet, väldigt nätt huvud.

Han har väldigt svårt för att komma till handen, han kan inte (just nu i alla fall) komma lång/låg med nosen framåt och han är svår att behålla kontakten med handen. Han är svår att få en stabil form på eftersom han är så svår att behålla en konstant kontakt med. Eftersom han har så stor nacke så spelar den väldigt stor roll för resten av hans kropp och det gör så klart att allt som händer framtill som är negativt gör att det blir negativa påverkningar baktill.

När han står själv i hagen kan nacken nästan sticka rakt upp och då står han bara och små kollar på något.

Om man istället kollar på två andra hästar: Lluent och Magnum. De har bägge nackar som gör livet relativt lätt för ryttaren. Bra ansatt, lätt välvda, lagom stora och lagom stora huvuden.

Bägge de här är/var lätta att få till handen, med en lätt, konstant kontakt som är lätt att kommunicera genom.

Magnum:

Lluent: 

Det jag själv har ägnat mig åt att gå och fundera på, som föranlett detta inlägget, är just nu Jaleoso och hans nacke. Han måste lära sig att söka efter bettet hela tiden eftersom hans exteriör gör att han inte gör det av sig själv. Hans nacke vill helt enkelt upp och får man en konstant kontakt med honom så krullar han gärna ihop sig istället.
Det här höll jag på och tjatade på honom om innan han ställdes av och det är dags för det igen. Man får på en sån här häst helt enkelt lära in att den ska leta efter bettet hela tiden och vilja ha kontakt så man kan komma ifrån problemt med att få hästen till bettet (länga ut nacken) hela tiden. Annars får man spendera resten av hästens liv med det problemet. Han ska få sin höft justerad imorgon igen och efter det sätter basic jobbet igång igen. Det har märkts tydligt att den sneda höften har gjort att den helt enkelt inte är lönt att försöka länga ut honom i formen mer för hans balans tillåter det inte. Han funkar i en lite kort/hög form just nu för att det är så han är skapt. Den lite längre formen kräver att han jobbar på ett sätt som inte är det han väljer naturligt = saker och ting måste samarbeta i kroppen för honom. Jag hade idag ute honom i tio min i paddocken i träns (vid handen) och bara kollae av kontakten på handen (utan någon annan hjälp inblandad). I vänster varv var det väldigt svårt för honom och jag fick små plocka och pilla för att hjälpa honom men han hittade inte den längre nacken mer än några sekunder då och då och då gärna bakom lod. I höger varv är han mycket mer stabil och har lättare för att länga ut nacken och söka efter bettet. Så det ska bli skönt att få honom rak och fin igen och kunna jobba med honom vettigt.

Här kommer en rad bilder och en film på Alfonso som är en 2,5årig P.R.E hingst som är till salu.

Säljs gärna till någon som vill ha en riktigt bra häst att avancera med på dressyrtävlingarna. Han har ett väldigt taktfast och stabilt steg som samtidigt är stort och kommer blir ännu större när han är färdigväxt.

Han är just nu ca 158cm, men kommer växa en bit till. När jag mätte honom måste jag säga att jag blev förvånad. Jag var helt säker på att han var minst 160cm så jag mätte om honom flera gånger innan jag insåg att så stor var han inte. Och även flera andra som var i stallet då höll med om att de trodde att han var större.  Han upplevs med andra ord som större än vad han är och det är jag säker på att han kommer att upplevas så även som vuxen.

Han är en väldigt okomplicerad kille som har det där stadiga psyket de flesta P.R.E har samtidigt som han har energi och en stor arbetsvilja, vilket ju också är typiskt för rasen.

Idag började som en riktigt seg dag. Ni vet en sån där dag när man egentligen bara vill bädda ner sig hemma framför en bra film med massa godis och kanske somna till i soffan några gånger?

Att fixa allt i stallet: mockar, höpåsar, vatten m.m tog så där lång tid som det bara gör när jag är i zombie-läget. Sen skulle Dizzy ridas och jag kan säga att motivationen var rätt låg, men ut kom vi. En tur ut i skogen som uppvärmning (en rejäl uppvärmning). I skogen träffade vi på Sara och Katarina som var ute på en tur själva. Sen till paddocken där jag bestämt mig för att trappa upp jobbet för damen. Jag oroar mig ju hela tiden för att hon inte ska hålla och att jag måste ta bort henne, men för att få veta om hon kommer hålla eller inte så måste jag ju börja lägga mer och mer jobb på henne.

I paddocken så visade Dizzy att hon helt klart var klar för mer jobb. Hon var kanontrevlig att rida och jag kunde växla mellan alla tre gångarter och hon höll ett hyffsat jämt flyt, vilket varit det stora problemet innan, och var inte tjafsig.

Igår var jag lite taskig mot henne eftersom jag var lite trött på att hon gick och tjafsade om bettet hela tiden. När jag tömkört henne så vill jag ha henne lång/låg och det är också precis det veterinären rekommenderat (under uppbyggnaden), men hon har hunnit lära sig att man kan få ta tyglarna/tömmarna eftersom hon ska gå lång/låg. Och det har gjort att hon försöker göra samma sak i ridningen. Med andra ord så kan hon gå jätte bra i lång/låg och svarar när jag ber henne med sitsen att komma upp lite i formen, men så fort hon får mer kontakt i munnen (och jag är lätt på handen) så börjar hon försöka dra i tyglarna.

Så igår värmde vi upp med en promenad och sen longering med kapson och lång/låg så kroppen fick komma igång. Efter det fick hon gå med fasta inspänningar där hon lagom kunde gå med nosen framför lod, men inte mer än det.

Hon hade lite bråk med det ett tag, men sen slappnade hon av och kunde gå avslappnat utan att hon såg ut att hållas fast. Mitt enda mål var att hon skulle kunna växla gångarter och komma på att det inte är lönt att försöka sno åt sig tyglarna hela tiden.

Och det lyckades jag bra med för idag var hon hur trevlig som helst och det inlärda tjafset med tyglarna verkar ha gett sig.

Hon är den som  jag tyvärr har minst kort på och det är något jag verkligen hade velat göra något åt, men det får nog bli under nästa år eftersom det börjar bli dags för vinterpäls och på det att klippa henne och då är de ju inte så vackra att se på som de är i sommarskruden.