Jag har fått den äran av att bli Team ryttare för Team Total!

Den här presentationen ligger ute på facebook sidan "Funktionsfodret Primero Total":

(mer om mina tankar kring att vara teamryttare/profilryttare och sponsrad nedanför bilden)

En presentation av mig och pojkarna samt berättelsen om hur jag hittats Primero Total för flera år sen:

Jag själv arbetar, genom mitt egna företag, som tränare inom den klassiska dressyren och tränar själv för Julio Borba.
Det händer att det finns lite utbildningshästar hos mig men jag har två "egna" killar som jag arbetar med och tävlar. 
Slutmålet med bägge pojkarna är GP.

Jag är precis hemkommen efter två dagars träning på Fors Gård i Stockholm för Julio.

Lika välbehövligt som alltid! Och det var alldeles för länge sen sist jag kom iväg.

Jag plockade med mig Alexander den här gången och första passet börjar som det alltid gör för min del tycker jag: jag får en hel del pet på att jag inte är tydlig nog med vad jag vill och ser till att det jag vill händer. Sen isolerar Julio specifikia problem med just den hästen jag har med mig och löser dom på löpande band och i en rasande fart.

Efter första passet var det totalt "system overload" i min hjärna och jag fick sätta mig och skriva ner allt efteråt för att kunna få in det i skallen. Det är egentligen inte så att det inte är något jag inte vet sen innan, men vad svårt det ska vara att komma till dom extremt klara och enkla insikterna Julio alltid lyckas med.

Ibland kan jag bli riktigt irriterad när det kommer en sån enkel förklaring och lösning på ett "problem"...mest då för att jag själv inte tänkt på det sättet. Jag är ju själv väldigt mycket för att hålla min egna ridning så avskalad och enkel som möjligt och på samma sätt tänker jag när jag undervisar. Men det är så svårt att hålla sig på den vägen när jag inte har någon som är på och petar på mig tillräckligt ofta.

Det är betydligt lättare att se och säga till andra.

Ett exempel på en sak som är typiskt "enkel kommentar/lösning": Alex låg på lite för mycket framåt och lyssnade inte fullt ut på att komma tillbaks lite mer på bakdelen. Men jag tyckte ändå att han lyssnade okej nog och jag vet ju att sånt förbättras över tid. Men då ser Julio tydligt att han inte svarade i närheten av så tydligt som han kan och frågar då mig om jag inte känner att han inte tar dom hjälperna. När jag svarar att jo det känner jag att han inte är fullt med på så kommer kommentaren: men se till att han är det då.

Skulle det då vara så att man behöver en större förklaring på det så får man alltid det, men vid det här laget så vet jag hur han vill att man löser det. Och någon minut senare så var problemet helt borta och dagen efter kom aldrig problemet upp överhuvudtaget.

1. Isolera problemet

2. Lös det problemet...och enbart det problemet (det gör det lätt för hästen att förstå vad man vill)

3. Gå vidare till nästa rörelse eller liknande och jobba vidare på samma sätt.

En annan väldigt enkel lösning som är typiskt Julio och som jag blev så trött på mig själv för att jag inte fixat själv var i bytena. Alex byter korrekt och på hjälperna men han studsar ibland rumpan väldigt högt rakt upp i luften när han gör dom. Då säger Julio helt enkelt till mig "ja men då får du se till att han inte kan ta ner nacken i bytena utan behåller framdelen hög för då kan han ju inte skicka upp rumpan på det sättet". 

Det är så enkelt och så självklart, men varför ska man ibland vara så seg på att komma på det själv?

(Han sa då också att jag bara skulle ignorera den reaktionen utöver den korrigeringen för det kommer försvinna av sig själv...vilket också är hur jag resonerat)

En trevlig övning för dom enkla bytena fick jag med mig hem. Också ett sätt att göra det på som tydligt berättar för hästen vad man vill på ett väldigt enkelt sätt. Alexander fattar snällt galopp ur skritt men har inte kunnat gå från galoppen till skritt ännu på ett bra sätt. 

Så då fick vi denna övning: fatta galopp ur skritt, leta efter en bra galopp och ur den en så bra samling som han förmår, be om skritt...när han då går över i trav istället för skritt så gör halt efter 2-3 steg, rygga 2 steg (allt lugnt och fint), beröm och skritta. Gör om.

Det tog 2 (!) försök innan Alex sa: jaha men nu fattar jag! Och sen var det problemet löst.

Om det är någon som funderar över varför jag åker hela den långa vägen upp till Stockholm för att träna så är det för att Julio är helt sanslös på att se grunden till ett problem vare sig det är något stort eller bara en liten detalj och han är helt överjävlig på att hitta enkla och konkreta lösningar på det. Och dom lösningarna innebär oftast att problemet (oavsett om det är stort eller bara en detalj) har försvunnit helt till nästa pass.

Han får ryttarna att rida mycket bättre, mer effektivt, för mindre hjälper och det går fort.

Samtidigt så köper han inte något slarv, vare sig från hästens eller ryttarens sida, och är noga med att man ska begära så mycket som hästen förmår just då.

Nu blev det tyvärr så att jag åkte upp ensam så jag fick inte tagit några bilder eller filmat.

Ibland är det väldigt roliga nyheter men får dela med sig av.

Jag blir sponsrad av och profilryttare för Equikraft!

Equikraft (www.equikraft.se) och Ulrika, som driver företaget, kom jag i kontakt med i samband med att jag hade sadelproblem till Dizzy som ju har sina skador i både bakkärra i rygg. Inget låg riktigt bra på henne, trots att hon inte har något svårt sadelläge, och inget tillät henne att röra sig vettigt.

JES Flamencon som det blev till henne (och Magnum i samma veva) lät henne röra sig obehindrat och det blev en helt annan häst att rida. Till slut gav tyvärr hennes kropp upp av andra skäl och hon går nu bara i avel så länge hon orkar och vill.
Sadeln har jag dock kvar till pojkarna. Ingen av dom har egentligen svårt med sadelbiten men det syns tydligt i muskulaturen att sadeln gör dom gott och dom rör sig väldigt fritt och obehindrat.

Framförallt så trivs jag själv så enormt bra i sadeln. Jag som i vanliga fall tröttnar på sadlar efter ett halvår för att jag aldrig blir helt nöjd känner "över min döda kropp" om att skiljas från Flamencon.

Jag är inte en ryttare som har en naturlig god sits utan har fått slita hårt för den sitsen jag har och under en lång tid. Det gör att jag är enormt medveten om min sits och hur allt känns och då även sadeln. Så när jag sitter upp på andras hästar kliar det alltid efter att få gå och hämta min egna som ger mig en så bra sits som det bara är möjligt och låter mig följa hästarnas rörelse så mycket bättre än vad jag känt hos andra.

Förutom sadelbiten så är Equikraft också återförsäljare åt mitt val av kraftfoder: Primero Total.

Ett foder jag kom i kontakt med genom Magnum. Jag behöver inte dra hela långa historien om hans mage, men han har alltid varit extremt känslig på den fronten och medicinering med stark antibiotika pga anaplasma samt metacam (som han visade sig inte tåla) har gjort att han är så känslig att han inte ens kan gå på bete längre.

Primero är det enda kraftfoder jag hittat som håller hans mage i balans + håller parasiterna borta så jag slipper avmaska (och då också slipper uppröra hans mage med avmaskningsmedel).

Genom att han som är så känslig fungerar så extremt bra på det fodret: han mår ju även bra i sina muskler och i pälsen, så har även Alexander fått gå på det fodret. Även han ser ut att må väldigt bra av det. Alltid blank och skinande och bygger lätt muskler.

Jag kommer även få stifta bekantskap med täcket Masta Protech vilket på beskrivningen låter som ett väldigt intressant koncept när det gäller täcken: Täckena

Även schabraken Ecogold kommer bli en ny bekantskap för mig genom sponsringen: Schabraken

Årets första tävling gick av stapeln i söndags och var i Kalmar.

Bägge pojkarna följde med ner och det blev en lång dag då Alexander startade tidigt i första klassen och Magnum placerade sig i bägge sina klasser som gick efter.

Alex har inte varit fullt igång under vintern och hade tydligen behövt vara igång lite bättre för soppan tog slut mot slutet av klassen. Han startade en LB:2 och kändes fin (och hade bra poäng) fram tills mot slutet när det körde ihop sig. Men men det är bara för mig att lära mig och anpassa mig. Nu ska han fullt igång och ska gå två klasser nästa tävling om en dryg månad.

Han fick ändå 62,667% och kom 8 av 18 startande.

Framförallt så var jag så himla nöjd över att han så tydligt visade att han var helt med på vad som var på gång så fort han kom ur transporten och han var så nöjd med det. Den attityden fortsatte han att ha under hela dagen och det är så skönt att börjat förstå hur en tävling fungerar...och att han gillar det för han var så nöjd med läget!

Magnum var som vanligt lite tittig men för en gångs skull var det relativt hanterbart redan i första klassen, även om det syns på filmerna att han stoppar till rätt bra några gånger.

I LA:3 gick han på 66,429% och plockade åt sig en tredje plats av tretton startande.

I MSVC:1 gick han på 64,043% och hamnade även där på en tredje plats (av nio startande).

Det finns så klart massor av fila på med Magnum och det gör vi med glädje. Förhoppningsvis startar vi MSVC och MSVB nästa gång vi ger oss ut, men det blir inte förrän i maj för hans del.

Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 4. Fortsättning på sitsen

Höften

Våra höfter och det området är den del av sitsen som samspelar närmst och mest med hästen. Det gör den också oerhört viktig för vår balans och kommunikation.

Det finns många åsikter om hur man ska ha sin höft och det spelar stor roll vilken lära man går efter.

Jag, som utgår från den klassiska ridningen, vill att höften ska vara lätt bakåttippad (att man tänker att man sitter på "sin svans" och drar den lite lätt framåt). Detta för att ryggraden då formar ett lätt "frågetecken". En form där ryggen är som rörligast men ändå stabil. Så fort man får ryggraden att bli allt för rak så slutar kroppen ha förmåga att fånga upp rörelse. 

Det vanligaste problemet i sitsen är att man försöker låta bli att skumpa och därmed låser höften som då tappar all förmåga att följa hästen rörelser. Det gör då också att låren spänner sig, bäckenbotten likaså och upp genom ryggen. 

Hästarna svarar oftast genom att bli spända, lite kortare i steget och framförallt får dom en väldigt dålig kontakt till handen: det glappar, dom drar, blir stela i nacken, hänger sig på, släpper handen osv.

För att kunna ta upp rörelse i höften så måste man hitta hur man följer hästen. Det innebär att man får skumpa runt och leta och leta. Ju mer hjälp man har av en tränare som är duktig på sitsen desto fortare går det så klart.

Ingen ryttare (även de som ser ut att sitta väldigt stilla på ett bra sätt) kan säga att det inte skumpar när man rider. Ju mer steg man har i hästen desto mer rör det sig. Det ryttarna blir duktiga på är att ta upp rörelse genom hela sin kropp och framförallt bli så van vid den rörelsen att dom kan använda sin sits och sina hjälper oberoende av hästens rörelse. Vad som än händer i hästen så är ryttaren så van vid att följa med att kroppen reagerar reflexmässigt och därmed kan ryttaren använda sina hjälper som tänkt utan att störas av att det kanske blev lite fel i någon rörelse från hästen sida.

Som ryttare ska man kunna ha känslan av att man sitter på en platta. Det innebär att bäckenbotten är relativt avslappnad (men ändå aktiv). Känns det som att man sitter som på ett V (att lårens form fortsätter upp i magen) så spänner man sig för mycket.

Testa att sitta helt avslappnad i skritten och leta efter känslan av att sitta på en platta. Spänn sedan lår och bäckenbotten och hitta känslan av ett upp och ner vänt V.

När man sen ska samla så använder man en tendens till det upp och nervända V'et. Dock aldrig så mycket som man från början tror att man behöver.

Skänklarna

Skänklarna är en av de saker som jag först är framme och rättar.

Dom är extremt viktiga för ryttarens balans och för hästens vilja att röra sig framåt samt förstå ryttarens hjälper.

Det är så lätt att det blir en massa brus från ryttarens sidan bara av att skänklarna inte ligger rätt.

Så vi har det klassiska med hur man ska dra linjen genom höft, knä och fot m.m...men det är alltid lättare sagt än gjort.

Det handlar inte om att bara hitta rätt position utan att kunna rotera sina leder så att kroppen kan behålla positionen. Jag tänkte att jag skulle beskriva hur jag gör för att hjälpa ryttaren att börja hitta rätt med sina skänklar första gången jag träffar på dom. För att det ska bli rätt så kan man ha hjälp från marken för att känna sig genom detta.

* Stillastående ber jag ryttaren släppa ena stigbygeln och så tar jag foten i händerna. En hand under "trampdynan" och den andra under hälen. Jag ber ryttaren slappna av så jag kan placera skänkeln så som den normalt ligger när man rider (lätt böjt knä etc). Sen ber jag ryttaren att trampa ner i "stigbygeln".

Här känner man oftast att foten inte trampar rakt ner utan svingar framåt eller utåt från hästen. Jag förklarar för ryttaren åt vilket håll foten rör sig och ber sen ryttaren trampa ner igen (efter att först ha slappnat av så klart) och försöka trampa rakt ner. Det brukar inte behövas många försök för att det ska fungera.

Om man som ryttare trampar så att foten "sticker" åt något håll så gör man också detta i rörelse vilket stör balansen väldigt mycket.

* Jag ber sen ryttaren att ta stigbygeln och sen ställa sig i lätt sits. Fortfarande stillastående.

Sen tar jag handen under låret på ryttaren, bakifrån sett, och drar lite lätt bakåt så att känslan är att undersida lår hamnar bakom ryttaren istället för under skänkeln (mellan skänkeln och sadeln). För att ryttaren ska kunna hitta den känslan själv (och så klart även när man sitter ner) så måste ryttaren börja vrida om ända uppe ifrån höften och hela vägen ner till foten. På detta sättet så hamnar knäet något närmre sadeln och vaderna lite längre ifrån. Det gör att ryttaren kan ha en skänkel som ligger ganska jämt mot hästen men utan att den klämmer och utan att ryttaren klamrar sig fast. Det kräver en hel del envishet och övning för att ryttaren ska fixa att hålla skänklarna så av sig självt.

* I rörelse så ber jag först ryttaren om skritt. I skritten ska ryttaren få sitta och känna efter att i varje steg hästen tar så gungar höften ner/fram och i den rörelsen så ska ljumskarna "fällas ut", knäna kommer gunga lite neråt och hälen ska gunga lite neråt/bakåt. Det är inte en rörelse man ska forcera, men tillåta. I vissa fall, om ryttaren är van vid att sitta och knipa, så får man aktivt fokusera på rörelsen och överdriva tills jag kan se att dom börjar hamna rätt (hälarna slutar åka upp, knäet och vaderna slutar knipa).

Sen ber jag ryttaren att trava och rida lätt. Nu har lättridning mycket mer att arbetas med än bara skänklarnas position, men vi börjar där. 

Varje gång ryttaren går uppåt i lättridningen så ska ljumskar, knä och häl göra så som jag beskrev ovanför. Man kan också tänka lite extra att hälen ska vridas ifrån hästen. I början känns det jätte klumpigt och man tappar lätt balansen. Men får man komma in i det (under några pass) så förbättras balansen och ryttaren blir betydligt mer oberoende av hästen.

Ett tillägg är att i samma veva som ryttaren ställer sig upp i lättridningen så ska skulderbladen gå lite mer ihop, det är höften/magen som ska röra sig upp och fram. Axlarna ska kännas som att man lämnar dom kvar.

Lättridning handlar inte heller om att göra en stor rörelse utan en liten. På vissa hästar får man aktivt hålla emot rörelsen lite för dom vill gärna skicka iväg ryttaren med sitt stora steg.

Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 3: Sitsen

Ni vet den där biten som ingen av oss har några som helst problem med och aldrig behöver arbeta med?

Hur långt man än kommer i sin ridning, om man så är bäst i världen inom sin nisch, så kommer man alltid att få arbeta med sin sits. Låt oss säga, för sakens skull, att någon har 100% perfekt sits (och hjälper för all del). Om den personen inte aktivt arbetar med att bibehålla den nivån så kommer sitsen att försämras gradvis.

Så är det för alla. För att bibehålla en viss nivå så måste man aktivt försöka förbättra sin sits. För att förbättra sitsen så måste man jobba metodiskt, och med hjälp av någon med "bra ögon", envist och målinriktat.

Det finns så extremt mycket att gå igenom med sitsen och så klart så varierar det dessutom från ryttare till ryttare och dessutom vilken häst ryttaren sitter på! Eller i vilken sadel. Och då har jag inte ens räknat in de skador vi drar på oss genom livet som kan störa allt från lite till väldigt mycket.

Jag ska försöka få med det som är vanligast och det som 99% av alla ryttare någon gång får abeta sig igenom. Jag ska försöka hålla mig till sitsen specifikt och inte blanda in hjälper.

Huvud/blick

Jag brukar sällan be ryttaren att titta upp. Om ryttaren sitter och tittar ner, men utan att böja ned huvudet så stör det sällan hästen och är oftast ett tecken på att ryttaren behöver lära sig att koppla ihop vad hon känner genom sin sits med vad som faktiskt händer och då hjälper det inte att ber ryttaren att titta upp.

Om huvudet samtidigt är nervinklat eller tex på sned så är det en helt annan femma och detta stör hästen väldigt mycket. När huvudet vinklas nedåt så "krummas" axlarna framåt och skulderbladen glider isär för mycket. Detta leder till en viktförskjutning som gör at hästen hamnarpå bogarna.

Om ryttaren dessutom lägger huvudet på sned så tillkommer problemet att hon viker sig i sidan, skjuter ned och in ena sittbenet mot hästens ryggrad vilket gör att hästen får problem att röra sig korrekt i sidled (böjning tex).

För att komma tillrätta med problemet så hjälper det inte att säga till ryttaren att titta upp (inte titta ner). Istället får man hitta vilket knep som passar just den ryttaren. På vintern kan det funka att säga att ryttaren ska känna det som att huvudet ska pressa mot huvan på jackan.

Att lära ryttaren vad hon känner och koppla ihop det med vad som faktiskt sker är dock det viktigaste.

Skulderblad och axlar

Här kommer vi till en punkt som i princip varje ryttare behöver korrigera och arbeta med. 

Dom allra flesta sitter med axlarna lätt krummade framåt och med skulderbladen för långt isär. Detta gör att ryttaren blir lite "framtung" även om det knappt syns eller känns. Hästarna svarar dock direkt på det med att bli tunga över framdelen, vilja gå lång/låg hela tiden, dra i tyglarna, tappa ryggen och gå med huvudet rätt upp etc.

En bieffekt blir också att ryttaren kommer för långt fram med armar och armbågar, händer ligger ofta ner och är för låga. Ryggraden blir för rak och kan inte ta upp rörelse vilket krävs för att vara både följsam och aktiv.

Så kommentarer som: sträck på dig, ta bak axlarna, ta bak armbågarna, lyft händerna, tummen högst upp etc...glöm dom och börja med att arbeta med att ta ihop skulderbladen för det löser större delen av de problemet som kommentarerna härrör från.

Om du har svårt att känna vad du gör med dina skulderblad så be någon du känner (när ni är på marken) att sätta några fingrar mellan dina skulderblad och försök att trycka mot fingrarna genom att dra ihop skulderbladen.

Man kan också ta en stav (t.ex en grep) och hålla i den med bägge händerna (armbågarna i 90 grader) med naglarna uppåt och händerna bara precis bredare än ens egen kropp och sen drar man staven mot sig själv (utan att höja eller sänka armarna). Då hamnar man i ett läge där man överdriver en korrekt sits. Överdriva är bra för att lära sig att känna!

Mage/rygg

Mage och rygg hänger allra mest ihop med hjälperna så jag kommer gå in på det betydligt mer i kommande delar.

Sitsmässigt ska man se till att man är stabil men rörlig i dessa delar. Om man låser sig i ryggen (länd och korsrygg framförallt) eller magen så kommer man att stoppa upp hela hästens rörelse eftersom man samtidigt låser höften och också axlarna. Låser man höften så störs skänklarna, låser man axlarna så låser man händerna. And so on...

Om du tar dina fingrar, när du sitter och skrittar och sätter dom på var sida om ryggraden i ländryggen så ska du kunna känna hur musklerna arbetar hela tiden (inte konstant i ett läge utan arbetar aktivt) samma sak gäller magmusklerna.

The twisted seat

Jag vet inte om något bra begrepp för detta på svenska även om det kanske finns ( ? )

Detta berör hur man roterar runt sin egen navel mer eller mindre.

Utgå från att hästen är böjd i sin kropp (för att den tex är på ett böjt spår) och går i höger varv.

Hästen kommer då att sänka sin yttersida och höja sin innersida. Rörelsen börjar bak i höft/bakben och går fram i ryggen på hästen. Detta för att det inre bakbenet tar en kortare och rundare väg än vad ytter gör.
Hästarna rättar sig väldigt mycket efter oss så om vi inte sitter på det sättet hästen ska röra sig i ryggen, utan tex att vi försöker sitta med vår höft parallellt med marken (vilket är en naturlig reaktion för oss!) så kommer hästen hela tiden försöka göra sig rak också.

I höger varv med böjning så ska ryttaren ha sin inre höft något upp, fram och något närmre hästens mitt (ryggrad, mitten av sadeln). Den yttre höften ska vara något längre bak, längre ned och något längre ifrån hästens mitt.

Detta gäller då även så klart skänklarna som följer höften. Man ska inte överdriva utan bara precis göra så mycket som hästen gör.

Eftersom hästen har sin inre rygghalva något högre än den yttre så kommer det också kännas som att man har mest vikt/tryck på den inre sittbenet.

Med detta sagt så har vi en halva av "the twisted seat". Om vi skulle följt den rotationen uppåt i kroppen så skulle vi sitta roterade utåt på tex en volt. Men det gör vi ju inte eftersom vi behöver följa rörelseriktningen med vår kropp. Detta gör att vi tittar åt det hållet vi är på väg och vrider våra axlar något inåt på volten. Dock inte så mycket att ytteraxel hamnar så långt fram att den syns från mitten av volten. Det skapar helt andra problem om man inte letar efter en öppna.

Så höften roterar framåt på höger sida och bakåt på vänster. Axlarna roterar bakåt på höger sida och framåt på vänster. Allt inom rimliga gränser.

Axlarna däremot hålla sig plana, till skillnad från höften. Detta gör att mellan insidans höft och axel är det en kortare väg och mellan utsidans höft och axel är det en längre väg. Här kommer vi till fenomentet att vika sig i sidan. Om vi inte roterar runt "vår navel" så kommer vi istället att vika oss i sidan. Man måste aktivt låta ytter sida sänka sig och sen rotera inåt.

Nästa del kommer bland annat höften och skänklarna

Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 2: Utrustning

Alldeles för många får höra att man ska sluta skylla på utrusningen och att man behöver lära sig att rida bättre istället. Eller något i liknande stil.

Och absolut jag kan hålla med. Alla behöver vi lära oss att rida bättre och vi behöver mer kunskap, men i många fall när jag träffar på ekipage som har kört fast och är väldigt frustrerade över att inte komma ur det och heller inte ha kunnat få hjälp att komma ur det så kan jag snabbt konstatera att hästen inte trivs med sin utrustning, eller att sadeln är helt fel för ryttaren så att han eller hon inte kan komma till vettig ridning.
Men också ofta att hästen behöver till en kiropraktor eller liknande för det är låsningar lite här och var som gör det totalt omöjligt för hästen att röra sig korrekt och därmed helt hopplöst för ryttaren att hitta rätt och hjälpa sin häst.

Nu har inte kiropraktor (eller liknande) något med utrusning att göra rent krasst sett. MEN det är något jag rekommenderar att man använder sig av, speciellt om man har kört fast. I sämsta fall har man slängt ut pengar på något som inte behövdes och i bästa fall så har man fått en stor hjälp på vägen. Var bara noga med vem ni väljer!!!!

Tandläkare (en specialiserad veterinär) är också ett måste så ofta som hästen behöver det.

Om vi nu förutsätter att det är som det ska med både hästens kropp och tänder (samt att den inte har ont av någon skada eller liknande så klart) så tänkte jag gå igenom det vanligaste problemen med utrusningen.
Såna problem som skapar spänningar och en väldigt obekväm häst som inte kan arbeta rätt även om allt annat stämde.

Föreställ dig att försöka springa eller träna med skor som konstant klämmer och skaver...

Träns

Dom flesta hästar kan arbetas med vilket träns som helst så länge det är rätt storlek och är inpassat på rätt sätt.

Men det finns dom hästar som är extremt beroende av att ha "specialträns". Eftersom min egen Magnum är en sån så har det blivit så att jag alltid har träns med anatomiska nackstycken. Det kan finnas flera anledningar till att hästen är känslig om sina öron...det finns mycket och känsliga nerver där som kopplar ihop med tex käken på hästen. 

Om hästen upplever obehag av att nackstycket trycker mot öronen så kommer den aldrig att sluta med det utan det blir oftast bara värre. Det är inget den kan lära sig av med.

Jag har hittills aldrig upplevt att jag behövt något annat än en helt vanlig nosgrimma utan snokrem, men jag vet de ryttare som upplevt enorm skillnad på sin häst när de t.ex använt PS High Jump (som är tillåtet att tävla i dressyr med också) så uppenbarligen finns det hästar som är känsliga på det sättet också. Och som inte heller kan lära sig av med sin känslighet.

Så summan av det hela är: har du någon du kan låna träns av med ett anatomiskt nackstycke så testa. Alltid lär du dig något om din häst.

Bett

Här kommer en av de bitar på utrustningen som ställer till det allra mest.

Det finns så otroligt mycket olika bett så det är helt sanslöst! Vissa hästar verkar i princip inte bry sig om vad man använder och andra är jätte petiga. Här tycker jag att det är mer än värt att experimentera, men man kan också utesluta vissa typer av bett beroende på hur hästen ser ut i munnen.

Nu behöver du ha tillgång till flera hästar som du kan få att gapa och titta in i munnen på. Ju fler desto bättre.

Det du ska titta på är gomtaket i höjd med där bettet hamnar på ett ungefär. Gomtaket är jätte känsligt och tycker inte om att få tryck av ett bett. De enda bett man brukar prata om när det gäller detta är stångbett, men det är minst lika viktigt på alla bett!

Raka bett fungerar på vilket gomtak som helst, det gäller även raka stångbett. Men det är inte alla hästar som gillar att ha det trycket mitt på tungen (hindrar när dom ska svälja även om man är lätt i handen), vissa störs dock inte alls av det. Om hästen vill spjärna emot handen och det känns som att den hela tiden försöker trycka undan bettet med tungan (man kan faktistk känna det genom handen om man bara fokuserar på det) så brukar det vara så att den inte kommer trivas med raka bett.

Platt gomtak (ingen välvning alls utan bara lätt lätt rundat): det brukar bara vara raka tränsbett (även stångbett) som kan fungera på dessa hästar. I min erfarenhet så är det oftast kallblodsraser som har denna typen av gomtak, men det kan också vara en slump med de hästar jag kollat på så ta det med en nypa salt.

Lågt gomtak (en lätt välvning): glöm tvådelade bett, tredelade kan fungera bra. Baucherbett brukar inte fungera som tvådelade, men kan funka som tredelade (de är dock inte tillåtna att tävla med). Stångbetten behöver vara raka utan tungfrihet och bridongen behöver oftast vara tredelad.

Mellan eller högt gomtak: alla olika typer av bett kan rent praktiskt fungera. De flesta hästar jag träffat på som har ett sånt gomtak (ovanligt med högt) brukar vilja ha så lite tryck på tungan som möjligt = dom gillar ofta tvådelade bett och stångbett med riktigt hög tungfrihet.

Om hästen är byggd med en hög/välvd nacke så brukar ett baucherbett (hanging cheek snaffle) vara uppskattat då det hjälper hästen att länga ut nacken så den inte blir kort och hög. Det var även något som Julio bekräftade när han frågade mig vad bettet jag hade på Alexander hette och varför jag hade det (han ville se om jag visste vad jag hade satt i munnen på hästen och vad min anledning var). Efter att jag hade förklarat så nickade han och sa att dom/han resonerade på samma sätt hemma i Portugal.

De betten jag vanligtvis använder till unghästar är två eller tredelat med parerstänger (kombinerat med en kapson).

De betten jag använder till de hästar om inte är under inridning är främst: baucherbett (rider mycket raser med höga och välvda nackar), enkla tredelade bett eller kandar.

Kandaret är ett av mina favoriter för det går att vara så himla stilla i handen med det och komma till så mjuk kommunikation. Detta förutsätter så klart att man inte använder det för att dra ihop eller kontrollera hästen. Stången ska användas för att hjälpa hästen att bibehålla en lång överlinje när den börjar samla sig allt mer.

Jag har också stött på flera hästar som haft så dålig erfarenhet av bett (eller rättare sagt ryttares händer) att kandaret blivit en nystart för dom.

Sadel

Ja dom älskade sadlarna. Finns det något vi ryttare avskyr mer än att leta sadel?

Det är ett jäkla helvete (ursäkta språket) och det finns ingen annan utrusning som kan förstöra eller hjälpa både häst och ryttare så mycket som en sadel.

Det är värt att lägga pengar på en bra sadel! Och i min värld på en sadel som går att ställa om (och håller för det länge länge) så att man kan ändra den efter hästen och ändra om den om man byter häst.

Jag har hittills bara träffat på ett märke (som har tre märken som sina) som jag tycker fått till detta riktigt bra. Det märks inte på sadeln att den går att ställa om, det syns inte och hästarna älskar sadlarna!

Ryttare brukar fokusera på om sadel passar hästen eller inte. För mig är det bara halva sanningen. Det är minst lika viktigt att sadeln passar ryttaren. Om inte ryttaren kan sitta bra pga sadeln så kommer han eller hon aldrig till någon bra ridning. Spelar ingen roll hur mycket man tränar och kämpar.

Det går ju att skriva flera uppsatser om sadlar, men det tänker jag inte ge mig på.

Jag önskar att jag kunde låta alla ryttare och hästar få en sadel som passar så man kan få njuta!

Jag har själv nu haft samma sadel i tre år nu. Det är första gången det har hänt någonsin. Jag har alltid tyckt att dom inte passar efter ett tag och fått byta och varit väldigt frustrerad. Korta stunder har jag varit nöjd men sen har det känts fel igen.

Sadeln är visserligen kollad och omställd flera gånger, men jag älskar den och hästarna älskar den och jag hoppas att den är med mig tills jag är gammal och grå!

Så för att summera:

Våga prova och testa när det gäller utrusning. Lär dig vad din häst trivs med och inte trivs med.

Lägg absolut massor av tid på att träna och lära dig, men utrustningen spelar en enorm roll!

Med rätt utrusning har man förutsättningen för att kunna utvecklas, med utrustning som inte passar eller känns obekväm så kommer man ingen vart och i förlängningen brukar hästen få skador (kotledsinflammationer, kissing spines, pålagringar på andra delar av kroppen etc)

Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 1: Balans

Här spelar det ingen roll vilken disciplin man tillhör: dressyr, skogsmulle, hoppning, fälttävlan etc. Allt som har att göra med att sitta på en häst är balansen viktig för.

Så fort man "lånar" lite av hästens balans för att man inte klarar av att hålla sin egen så kommer man att förstöra för hästen. Ingen häst kan balansera sig om inte ryttaren är i balans nog för att inte störa hästen. Målet är så klart att bli så balanserad att man kan hjälpa sin häst...men ett steg i taget.

För att kunna vara balanserad på en häst så krävs betydligt mer än det som kallas balans i det vardagliga talet. Det krävs också:

Att man vet hur man rör sig genom sin egen kropp för att ta upp, följa med och "motverka" hästens rörelse

Att man är lång nog i sina muskler, senor etc för att kunna "fjädra" där det behövs

Att kunna göra en sak med en del av sin kropp och en annan med en annan del av sin kropp (koordination)

Att veta hur hästen rör sig under en i de olika gångarterna så att ens egen kropp är beredd på rörelsen

O.s.v

Allt som allt så krävs det erfarenhet för att bemästra balans till häst.

Men (!) grunden kan alla arbeta med oavsett nivå sedan tidigare. Även rena nybörjare kan börja arbeta med det direkt. 

Den övningen jag kommer föreslå kräver dock att man kan sitta till häst i alla gångarter, dock kan man så klart välja att bara göra den i skritt och med hjälp.

Målet är: att kunna stå i lätt sits och växla från skritt, till trav, till galopp, till trav, till skritt utan att behöva sätta sig ner/falla framåt/vingla etc.

Man kan antingen göra det när någon longerar (kräver en sjyst häst som kan växla mellan gångarterna utan att behöva hjälp från sin ryttare och utan att rusa, bromsa tufft, hoppa åt sidan m.m.) eller så gör man det på volt med tyglarna i handen som vanligt. Det man då får vara självkritisk med är att man inte lånar balans i hästens mun.

Man ska kunna göra övningen utan någon kontakt genom tyglarna.

Låter det enkelt?

Jag tror att dom flesta svarar "nja"...några kommer svara "hur svårt kan det vara". Det tar inte många minuter att testa så prova nästa gång du rider. Det är mycket svårare än man tror. Alla ryttare ska kunna göra detta och det går inte att träna på för mycket (jo så klart för hästarnas del så kan man träna för mycket).

Tanken var ju att ge tips och förklara vad jag brukar berätta för ryttare när jag går igenom en övning eller en korrigering:

1. Stigbygelplattorna är din bästa kompis. Alltid. 

Föreställ dig att dom är din kontakt med marken. Dom är marken. Där har du var din balans börjar och slutar.

Plattorna ska ligga under "trampdynan".

Varför? Jo för att foten har bäst stabilitet kombinerat med svikt om den ligger där.

Hamnar plattan längre bak blir foten stum och hamnar den längre fram (på tårna) så sviktar det för mycket och foten börjar lätt kämpa emot för att den vill ha lite mer stabilitet.

Kolla av var du har plattan och be sedan någon att istället hålla i din fot. Ta bort stigbyglarna och låt kompisen hålla foten i positionen där du skulle haft den normalt när du rider (du ska vara avslappnad och inte hjälpa till). Låt kompisen hålla en hand där plattan skulle varit och en hand lätt under hälen. Sen ska du trampa ner, precis på samma sätt som du hade trampat ner i en stigbygel. Om foten inte går rakt ner behöver du prova tills du hittar rätt rörelse. Därför att: om foten åker framåt (vanligast) när du trampar ner så är du bakvikt i sadeln normalt, om foten svajar ut från hästens sida så har du förmodligen lätt för att vingla när du tex rider lätt. Bakåt har jag ännu inte varit med om att någon trampat.

2. I lätt sits så ska ingenting klämma, benen ligger mot hästen men utan att klamra sig fast och utan att lämna hästens sida. Rörelsen som kommer från hästen ska tas upp i ankeln/hälsenan, knäet och ljumske/höft. Minsta lilla någon av dessa delar inte sviktar och fjädrar så kommer du att känna dig som om du ska falla framåt eller bakåt när hästen börjar röra på sig. Hälarna behöver komma ner mer än när du sitter ner (med väldigt korta läder, tex för vissa hoppryttare försvinner just den punkten). Träna på att svikta och känn på det när hästen står still.

3. Lika mycket som axlarna kommer fram ska fötterna komma bak. Annars kommer du konstant att få kämpa med din balans för att din kropp inte kommer i rätt "linje". Här tror ryttarna oftast att fötterna är väldigt mycket längre bak än vad dom är så ibland kan det behövas att någon kollar från marken för att hjälpa till. Testa dig fram och våga överdriva för att hitta rätt. Det kan kännas ovant men det ska inte kännas som att du måste kämpa med dig själv hela tiden. Så fort du känner att du behöver klamra dig fast (och inte bara att det är ovant) så ändra något istället för att fortsätta kämpa med positionen du redan har. Det blir inte mer än fel och av felen lär man sig.

4. Försök att vara nära sadeln trots att du står upp. Du ska nudda sadeln i rörelsen och inte vara så högt över att du inte känner den alls. Men inte så nära att du får hjälp av sitsen.

Sen är det bara att prova och upprepa tills du hittar en lätt sits där du är bekväm och kan göra övningen (i varje gångart hittar man rätt rörelse men det är i övergångarna man verkligen utmanar och tränar upp sig). När du hittat detta så är det en bra idé att varje gång du rider lägga in lite av detta: tex trava av lång/låg och stå upp. Eller varför inte busa lite med din häst och dra någon repa i galopp i lätt sits. Eller träna där det är som svårast: i skritt.

Detta tränar all balans. Det har inte enbart att göra med den lätta sitsen utan tränar dig även till att kunna rida lätt och sitta bättre. Men framförallt så säger det till din hjärna att du har koll på läget: du har balansen som krävs för att sitta kvar även om hästen skuttar till (för att din kropp lägger vikten på stigbygelplattorna och sen sviktar på alla de rätta ställena). Det bygger självförtroende som bygger kroppskontroll och omedveten, kontrollerad följsamhet och rörelse. Med andra ord det som behövs för att kunna utveckals vidare.