Under helgen så har ju andra omgången av division II storhäst dressyr gått av stapeln på hemmaplan för min del.

Magnum har ju sitt bekymmer med höger sidan (problemet sitter kanske på vänster sida, men det känns på höger sida i handen enbart)...

Men historien bakom honom är ju också: han kom i april förra året och hade då stått rätt länge. När jag skulle sätta igång honom så var han som en planka. Det var uppenbart att han försvarade sig och jag tyckte att jag kände en vargtand när jag kände efter. En vända till tandläkaren visade att det stämde. Han hade så ont av den vargtanden att han inte hade velat tugga på den sidan ens. Men annars ett relativt normalt bett så han skulle in vartannat, vart tredje år bara. Han blev så klart mycket bättre i ridningen, men mycket satt kvar i kroppen. Han hade låsningar och var lite stel och dan här och var. Ungefär fram till vintern så blev han bara bättre och bättre, men inte helt bra. Då fick han hjälp av kiropraktor flera gånger som fick honom jämnare i kroppen, men några av låsningarna bara kom tillbaka. Sen blev han bara sämre under våren och då bestämde jag mig för att åka till Torbjönr på djurtandvårdskliniken och fick tid i juni.

Dom hittade egentligen bara att han var en aningen sned i tuggytan på den sidan där han inte slitit tidigare. Det ska egentligen inte påverka i ridningen, men skillnaden på Magnum när han fick hjälp med det var rätt stor. Han började bli bättre och bättre, men sista månaden har det avstannat och nu tycker jag att det bara blir mer och mer tjafs med honom och jag är helt säker på att något mer är fel. Nu ska vi ju till klinik och kolla 3/10, men tills dess får han så snällt gå med i lagtävlingarna. Tittar man på tävlingsekipage överlag så är det mer "tjafs" mellan ryttare och häst än vad det är mellan mig och Magnum. Men jag är van vid att handen är väldigt still och sen är det sits/skänklar som rider hästen. Så för mig är det enormt mycket (och dålig) hanridning. Jag har till och med lagt omkull händerna såg jag på filmen!

Kommentaren från domaren på prisutdelningen (hon ger alltid kommentarer och sköter prisutdelningarna själv...de kommentarer jag hört/fått tidigare har jag tyckt om) var: dra åt nosgrimman så han inte kan gapa så kommer han jobba på bättre bakifrån (inte i de exakta orden, men det var innebörden). Här kan jag ju dock säga att jag inte håller med och överlag så anser jag att om hästen är tjafsig i munnen så är något fel eller har varit fel.

Dizzy är ju ett bra exempel på det. Med tränsbett så är hon tjafsig, hakig i steget och helt hopplös att rida. På stång (och efter behandling mot allt skit hon har i kroppen) så är hon helt still i munnen och extremt stabil i formen.

Hon går just nu väldigt bra och vi har börjat arbeta med galoppen. Hon är verkligen en helt underbar häst att rida, extremt lyhörd, överambitiös och så himla rund i sin form. Det enda som är jobbigt med henne är att hon har en sån ryggsving att det är jäkligt svårt att sitta vettigt på henne. Den är både stor, gungig och lite snärtigt, allt i ett.

Jag hade ju hemskt gärna tävlat henne eftersom jag anser att hon skulle piska både Magnum och Jaleoso vad det gäller resultat. Men problemet är ju bett. Jag skulle aldrig sätta på henne ett bett hon inte gillar bara för att kunna tävla. 

Så min plan just nu är att när hon är lite mer igång (och starkare) så börjar jag rida henne allt mer på bara stången. När hon känns helt bekväm med att inte kunna lägga vikt på kapsonen när något blir lite fel så är tanken att sätta på ett bridongbett, men utan tyglar så hon får vänja sig vid det. När hon känns bra med det så är tanken att bara ha en lätt kontakt med bridongen, men rida nästan uteslutande på stången.

Sen om det planen går eller inte är ju en annan femma, men det är värt att prova.

Planen med Magnum nu är att han ska ridas "dressyrmässigt" nu på torsdag då vi har lagträning, nästa onsdag då vi har träningstävling inför LA:3 (sista omgången i division II) och sen på själva tävlingen (sista för i år) 28/9. Utöver det kommer han gå på hackamore, ut i skogen, på hängande tyglar i så stor mån som möjligt.

Sen får vi se vad de hittar i Husaby.

Mancha kommer igång allt mer i ridningen, även om det så klart fortfarande är bebisridning då han ska komma ihåg sin inridning och sen vidareutvecklas efter det. Men han älskar att bli riden och tycker att det är hemskt kul att det händer saker!

På lördag kommer jag att ha en kurs i arbetet vid handen som jag jobbat en del med på Dizzy det sista när hon satts igång igen. Även Jaleoso har fått lite sånt arbete. Det är ju något som kommer från när jag, för länge sen, höll på med AR. Och det är ett arbete som ju stammar från den klassiska dressyren. Ett arbete som jag själv bara anser ska användas i skritt och samlande rörelser i trav (om hästen är så långt utbildad i övrigt). Men det är ett bra arbete att jobba ihop sig med hästen (lydnad och samarbetsvilja) samt att komma åt teknikgrejer hos hästen som är lättare att komma åt från marken än uppsuttet i vissa fall.

Idag var Jaleoso på återbesök på Husaby. Han rörde sig mycket bättre, hältorna fram var borta och han hade bättre rörelse genom hela sig. Men i longeringen så hade han problem med höger galopp. Han fattade hellre korsgalopp än rätt galopp och när han började fatta rätt galopp så såg man att han ville börja med fel bakben, men rättade sig innan han hann fatta galoppen. Lite smärtreaktioner kvar i höger sida av korset/bakdelen så han blev behandlad i höger bakknä, som aldrig behandlades sist (p.g.a. att han redan fått så mycket kortison) och han behandlades om i bägge intertransversallederna samt högra si-leden. Förhoppningsvis är problemet åtgärdat nu. Han ska nu promeneras vid hand i två veckor och sedan sättas igång under ryttare i skritt och i intervaller i trav och ett återbesök efter det om det känns som att det behövs, annars ska han ridas på i galopp också.

Jag ska upp med Lottie och Nemo på återbesök den 3/10 och när vi var där uppe så passade jag på att beställa en tid för Magnum samma dag så vi kan åka upp ihop. Han blev ju mycket bättre med sin höger sida efter tandläkarbesöket i juni, men nu har det stagnerat och han fastnar fortfarande (och alltid) i höger sida, men är jämn i sin kropp i övrigt....vilket bara är jätte konstigt. Sandra flaggade lite för att han började kännas överansträngd i musklerna från nacke och bog samt lite stum (även om han känns jätte fin att rida...förutom i höger handen). Så är det bara att hoppas att de inte hittar något stort problem, utan ett litet lätt fixat. Jag tycker synd om honom när vi hela tiden får ta den diskussionen om att ställa åt höger.

Han ställer fint för skänkeln och i lite öppen form, men så fort jag ber om mer så blir det helt fel. Jag ska försöka att inte ha allt för mycket diskussioner med honom om det fram tills vi ska dit. Det är ju inte något han krånglar med för att han tycker att det är kul och bråka.

Imorgon är det i alla fall andra omgången av division II och den 28/9 är det sista omgången. Utöver det så blir det inga fler tävlingar i år utan alla hästar ska komma rätt på banan igen och få jobba på ett bra sätt. Något arbetsnarkomanerna saknar (bara Magnum som jobbas fullt ut just nu).

Dizzy fortsätter kännas pigg och fin och hon kännas bara allt bättre. Det hoppas jag verkligen håller i sig!

Imorgon bär det av igen till Husaby med Jaleoso. Jag hoppas verkligen att han får klartecken att sättas igång för han är så uttråkad att han börjar bli jobbig och har börjat stressa lite till och från när han står inne (några få timmar) och gör det säkert i hagen också, bara inte när jag ser.

När vi är i Husaby så ska jag passa på att diskutera Magnum och hans höger sida med Torunn. Han har ju problem med den efter hans tandproblem (som åtgärdades april förra året och juni detta året och ska kollas igen i vinter). Han ska u inte ha problem med det och inte heller med låsningar eller snedheter, men ändå sätter han sig i höger sida hela, hela tiden. Går inte två steg utan att jag får lossa på den både som inner och ytter och det är frustrerande för oss bägge. Dessutom tycker jag synd om honom som hela tiden får uppleva det handtjafset som blir. I vänster sida (både som inner och ytter) är han kanonfin! Jag funderar på om det ligger något mer i vägen (höger öra är ju också ett krisområde enligt honom) för honom...jag vet bara inte riktigt vad det skulle vara.

Dizzy blir bara bättre och bättre och är jätte trevlig att jobba med och rida ut på. Hon är lite seg i början av passen så jag är alltid lite orolig, men sen kommer hon igång och är pigg och glad. Jag tror snarare att det är så att hon är lite stel av alla pålagringar i kors/länd och rygg och tar lite tid på sig att komma igång i kroppen, precis som en person med lite skit på skelettet skulle ha gjort. Vi tog vår första lilla galoppsnutt igår (det är egentligen en vecka för tidigt...minst). Jag kunde bara inte låta bli för hon var så mjuk och fin och så pigg och glad när vi var i paddocken. Hon blev så glad att hon galopperade rakt i sidled med små glädjeskutt innan hon kom in på en volt och rullade ett varv. Samma sak i andra varvet. Så det ska bli kul att börja arbeta henne i galopp när det är dags för det.

Jag har tagit de första uppsuttna turerna på Mancha. Jag minns att när han var här på inridning så beskrev jag honom som att han kändes hela tiden som om han skulle explodera när som, men aldrig gjorde det. Så känns han fortfarande. Väldigt explosiv, fast han gör aldrig något sånt. Han kommer nog vara en riktigt kul häst när han kommer in i ett riktigt arbetsläge som han ju inte är riden till ännu under sitt liv, men det kommer.

Det har så klart varit många lektioner och gruppträningar och det rullar på nästan varenda dag vilket är jätte roligt!

Jag tänkte berätta om en sak som jag reflekterar över då och då när jag möter hästar som har väldigt mycket energi och som lätt blir stressade under ryttare. Det kan handla om en stress som inte alltid visar sig så stort: en häst som slår med huvudet, eller som taktar lätt eller som kanske blir lite istadig. Till den typen av stress som alla känner igen.

Magnum är en typisk häst som reagerar på ett lite underligt sätt när ryttaren inte säger vad han/hon vill! Alltså när ryttaren (i samarbeta med jobb, inte bara rakt ut i skogen) bara åker häst och inte anger med sitsen (höftrörelsen) vad han/hon vill. Han börjar gå och gunga med huvudet upp och ner (slå lätt) och lägger in galopptakt i traven t.ex

Det tog ett tag innan jag klurade ut varför han gjorde så eftersom han aldrig gjorde det med mig. Han är en häst som är väldigt lätt att åka med på i traven eftersom hans ryggsving inte kräver så mycket av ryttaren att följa med i.

Jag kom på det när vi höll på att träna back bracing med en ryttare och då var det extremt tydligt att när ryttaren angav med sin sits och rörelse att den här sortens trav vill jag ha så var han avslappnad och stabil och så fort hon började åka så började han slå med huvudet och la in galopptakt.

Men min tanke nu var på de hästar som uppenbart stressar under ryttare och där ryttaren försöker lugna hästen genom att själv vara lugn och inte be om något....vilket, i de flesta fall, är det värsta man kan göra! Hästen blir ännu mer stressad över att inte veta vad den ska göra. En häst som stressar och t.ex taktar behöver en tydlig ram(inte tuff, bara tydlig) och tydliga direktiv från ryttaren vad hästen ska göra.

Exempel: hästen ska skritta och stressar upp sig och börjar takta och vingla runt. Ryttaren börjar prata med hästen, lättar lite i sadeln och har tanken om att man vill lugna ner hästen. Resultaten är oftast att hästen bara fortsätter att stressa eller blir värre. Det är här bättre att tydligt ange skritt med sitsen och tänka på hur man vill att skritten ska se ut och kännas. Eller för all del gå över i trav och dämpa energin på det sättet, men även där tydligt ange vad man vill. De hästar som reagerar med stress på en ryttare som tydligt sitter i sadeln och anger vad man vill har i min erfarenhet ont. Dom fixar inte att deras egen kropp påverkas på det sättet av en ryttare helt enkelt.

Annars är det mental stress som skapas av att hästen saknar en ledare, någon som berättar vad som ska hända och göras.

Ikväll har det varit gruppträning i hoppning, eftersom jag fick flytta torsdagens gruppträningar till idag p.g.a att jag och Lottie var med henne Nemo till Husaby.

Jag var ju inne på tankens kraft i förra inlägget och i hoppning spelar det så klart också stor roll. Framförallt hur man relaterar till hindren. Det ska inte finnas minsta fundering på om man ska över eller inte. Det finns bara en väg och det är över hindret! Om man verkligen rider den tanken så hoppar de flesta hästar, de flesta hinder och med mod.

Det är när ryttaren åker häst eller blir fundersam som stoppen börjar komma. Det fick vi bevis på idag när hindren blev lite högre och vägarna svårare. Men tjejerna löste det bra!

Ja i torsdags var jag ju till Husaby...igen... Denna gången som sällskap och körhjälp till Lottie. Vi var ju iväg med Nemo förra vintern då de konstaterade en gammal knäfraktur som gjorde att han blev halt till och från men med väldigt diffusa symtom. Nu när vi var uppe så hade han bara en lätt, lätt inflammation i knäet igen. Vi hade plockat det tidigt, duktig häst som visar att det gör ont direkt! Så han har fått en behandling och ska igång igen. Med det problemet så lär han behöva den här typen av hjälp då och då. Men han har gått riktigt bra i ridningen fram tills för bara några veckor sen (då han fick ta det lugnt när han sa att det var problem).

På fredag ska jag till Husaby igen! Då för ett återbesök med Jaleoso. Förhoppningsvis är allt bra och han får börja tränas igen. Han är grymt uttråkad! Han får bara promenader och lättare arbete vid handen just nu och det räcker helt klart inte för den pojken.

Dizzy har börjat jobba på lite mer i traven och känns riktigt bra! Nu krävs det lite styrkevilja för att inte lägga in galopparbete riktigt ännu. Hon ska arbeta i skritt och trav två veckor till är tanken (om jag kan hålla mig så länge), men samtidigt öka på passens längd och hur mycket hon ansträngs. Hon är ju så himla rolig att rida för hon är så med på allt! Går att flytta precis hur som helst och är med på minsta vink och tycker att det är roligare ju mer kluriga övningar hon får att arbeta med.

Jag anser ju att alla hästar har ett sätt som man bäst motiverar dom till att vilja jobba på mer och mer. Med Jaleoso är det att berömma honom med en kvittrig, väldigt girlie röst. Hela hästen puffar upp sig och anstränger sig ut i hovspetsarna. Dizzy behöver inte så mycket till beröm egentligen. Bara man är glad att arbeta med henne så är hon extremt nöjd. Hon är så överambitiös att man får lugna henne istället. Ett "duktig gumman" duger gott och väl för henne. Men Magnum har varit svårare att klura ut, speciellt som han har haft sina problem från munnen (sitter i muskelminnet) vilket tärt en del på tålamodet ibland. Men nu har jag kommit på hur han fungerar: bus! När han gjort något svårt, tungt eller klurigt så ska man låta honom busa sig ur det. Nästa gång man går in i det så gör han det med liv och lust. Så våra pass ser lite lustiga ut just nu: seriöst arbete och sen fullt bus ur det på långa tyglar med mig skrattande på ryggen. Och sen om igen.

I fredags hade vi tacokväll hemma hos mig. Jag hade slängt ut en inbjudan till lite alla möjliga. Jag kände att jag ville ha med folk som jag visserligen träffar och tycker om att prata med, men som jag inte umgås med. Plus då de som jag normalt träffar lite mer. Jag tyckte om kvällen och det blev så klart mycket hästprat. Efter midnatt någon gång kom jag i säng. Så det får vi göra om igen!