Som ryttare men också som tränare, som i mitt fall, tycker jag att man har ett ansvar att lära sig sin hästs personlighet och att arbeta utifrån den. Alldeles för många arbetar med sin häst utifrån sin egen personlighet och mycket blir då kontraproduktivt.

Som tränare har man också ett ansvar att lära sig varje elevs personlighet. Ingen är den andra lik och under ytan finns ibland en helt annan person än vad man först tror när man träffar en ny elev. Det samma gäller för all del hästarna.

Det tar givetvis minst ett par gånger innan man lär sig det mest grundläggande. Så som:

Reagerar personen bäst på om man använder inner/ytter eller höger/vänster. Använder man det som fungerar sämst (vissa har så klart lika lätt för bägge) så tar det för lång tid för hjärnan att hitta rätt och det man ville korrigera eller förklara går förbi tillfället eller så fastnar inte förklaringen lika lätt som den skulle gjort om man hade använt det som passar bäst.

Reagerar personen bäst på om man förklarar tekniskt eller i bilder?
Många tror att bilder alltid funkar bäst men det håller jag inte alls med om. Jag själv är en person som vill ha det nedbrutet i tekniska detaljer. Bilder fungerar inte alls lika bra.
Däremot har jag fått lära mig att förklara i bilder för de som tycker att det är lättast att ta till sig just det.
Ännu svårare är att förklara en känsla...och det är ju dessutom något av det viktigaste i ridningen! Det kan man inte träna för mycket på: att lära sig att förklara vilken känsla man letar efter.

Några andra bitar som jag också tycker är viktigt är:

Hur är personens självbild?
Stämmer den med verkligheten så behöver jag oftast inte tänka mer på det, men det gör den tyvärr sällan.
Det vanligaste är att man tror att man är sämre än man är och då får jag blanda att bygga upp självbilden med att föra personen närmre verkligheten...både när det är bra och när det är sämre. Man behöver kunna känna av både och för att kunna utvecklas.
I enstaka fall träffar jag på någon som faktiskt behöver plockas ner från sin egen piedestal och som har alldeles för höga tankar om sin egen ridning...alltid i de fallen så går det ut över hästen (allt fel är hästens fel och den får skit för det). Det problemet finns oftast (i den lilla mån den nu finns) i en viss åldersgrupp, men jag har träffat på den i övrigt också.
Givetvis har det då hänt att personen inte alls gillar mig och det är ju inte alla man kan fungera som tränare till.
Det är något jag tror man måste ha i åtanke både som elev och tränare. Man kan inte passa med alla. Det måste inte hänga på kompetens.

Att inverka på hästens takt är också något som faktiskt kan hänga ihop med ens personlighet. Vissa ryttare är långsamma i sin egen takt/kropp och andra är för snabba. Det speglar ju vår egen personlighet.
En långsam ryttare måste jobba på att bli kvick. Både i hjälperna men också när man hjälper hästen med ljud.
En för snabb ryttare måste jobba på att lugna ner sig för att inte stressa upp sin häst.
Det här är inte problem som måste märkas så mycket men ju mer avancerad ridning och ju mer osynliga hjälper desto mer märks problemen.

Som ryttare behöver man också känna sig själv väl nog att välja rätt häst!!
Alldeles för många väljer precis en sån häst som dom inte borde ha...för att vi väljer hästar som är så som oss själv eller hästar som alldeles för mycket häst för den ryttaren.
En väldigt lugn och kanske lite sävlig person ska kanske inte ha en häst som är "seg" för då kommer man bara hamna i en stadig lunk som bäst.
Nu utgår jag från att man rider för att komma vidare i sin utbildning  (alltså inte för de som bara vill ha en lugn skogskompis).
En person som är snabb i tanke såväl som kropp bör kanske inte ha en häst som är väldigt reaktionsbenägen, hetsig och snabb i sin takt för det hela blir väldigt hetsigt och spänt.

Mitt primära jobb som tränare är att få ryttare och häst att arbeta med varandra istället för mot varandra. Det är också att få ryttaren att inse hur mycket de allra minsta detaljer i sits och hjälpgivning hjälper eller stjälper!!

Som ryttare/utbildare av häst är mitt/vårt jobb att inse vilken typ av mentalitet hästen har och att alla hästar är olika!! Lika olika som människor är varandra.
Det måste man först klura ut, lära sig att respektera det och sen komma på hur man bäst arbetar med respektive häst.

Har jag en häst som behöver taggas igång eller som behöver lugnas?
Har jag en häst med bra eller dåligt självförtroende?
Har jag en arbetsnarkoman eller en latmask?
Varje typ av häst behöver stimuleras på rätt sätt.

Här kommer en bakvänd lärdom:
En het och känslig häst vill ha mer vikt/kontakt med ryttarens hjälper medan en flegmatisk och lite okänsligare häst funkar bäst med väldigt lätta hjälper.
Normalt reagerar vi med att rida dom precis motsatt det.

En häst med dåligt självförtroende beter sig oftast "illa" med en ryttare som inte tänker på att hästen är sån. Beteendet kan ofta tolkas som att hästen är ouppfostrad eller att den trilskas när den egentligen bara är väldigt osäker och behöver uppmuntras och vänjas vid världen.

Precis som vi kan tycka att det är skit kul att gå på gymmet så finns det också folk som måste motivera sig själv stenhårt för att pallra sig dit (när man väl är där så kanske man trivs bra dock). På samma sätt är hästar.
En arbetsnarkoman får man säga till att nu måste vi ha en paus eller nu räcker det för idag för dom jobbar lätt sönder sig själva.
En "latmask" måste man varje gång motivera att sätta igång och olika sätt funkar bra på olika hästar. När man väl kommit igång så bör dom dock tycka att det är roligt med arbete. Gör dom inte det är det ofta tecken på smärta. I enstaka fall så är det helt enkelt inte en häst som ska göra annat än att skogsmulla och då får man acceptera det.

Något annat som man måste lära sig som ryttare är hur en häst bäst lär in.
Vi vill gärna hålla kvar i det som är bra. Ger oss hästen en korrekt reaktion så vill vi hålla kvar i det för att hästen ska förstå att det är det vi är ute efter...känns det igen?
Vilket är raka motsatsen mot vad vi borde göra. För en häst så skapar det obehag och den tycker att det är jobbigt när man håller kvar den med hjälperna. När hästen då visar detta kommer oftast en tuff hand eller skänkel och korrigerar. Då är det så klart att föredra för hästen att vara "fast" mellan hjälperna istället för att få ovett...även i en liten mån av ovett.

Hästar lär fortast och bäst in genom att man släpper efter (därav den berömda eftergiften). Så fort en impuls eller tryck försvinner så tolkar deras hjärna det som positivt och strävar dit igen.
Normalt släpper en ryttare efter när det blir fel för att börja om igen...känns det också igen?
Vilket då också blir helt bakvänt för hästen.

Vill man på ett bra sätt lära in något nytt hos hästen så ska man veta vad slutmålet kommer att vara. Inte bara själva rörelsen utan hur jag i slutet vill kunna utföra den när jag har "full" utbildning på min häst: att göra rörelsen med bärighet, smidighet och lätthet för lätta hjälper.
Man börjar med att med korrekta och lätta hjälper be hästen om det man vill och man ska då ha en plan för hur man förklarar det för hästen utan att behöva ta i eller lägga till fler hjälper. Ljud och en pisk (förlängd hand) är väldigt bra hjälpmedel.
Vid den första tendens till rätt reaktion berömmer man och ger efter, rider därifrån och försöker igen.
Snart börjar hästen leta allt mer efter vad det är man vill och så sakteliga kan man börja finslipa för att hästen hjälper till och inte bara är en marionett.