Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 4. Fortsättning på sitsen

Höften

Våra höfter och det området är den del av sitsen som samspelar närmst och mest med hästen. Det gör den också oerhört viktig för vår balans och kommunikation.

Det finns många åsikter om hur man ska ha sin höft och det spelar stor roll vilken lära man går efter.

Jag, som utgår från den klassiska ridningen, vill att höften ska vara lätt bakåttippad (att man tänker att man sitter på "sin svans" och drar den lite lätt framåt). Detta för att ryggraden då formar ett lätt "frågetecken". En form där ryggen är som rörligast men ändå stabil. Så fort man får ryggraden att bli allt för rak så slutar kroppen ha förmåga att fånga upp rörelse. 

Det vanligaste problemet i sitsen är att man försöker låta bli att skumpa och därmed låser höften som då tappar all förmåga att följa hästen rörelser. Det gör då också att låren spänner sig, bäckenbotten likaså och upp genom ryggen. 

Hästarna svarar oftast genom att bli spända, lite kortare i steget och framförallt får dom en väldigt dålig kontakt till handen: det glappar, dom drar, blir stela i nacken, hänger sig på, släpper handen osv.

För att kunna ta upp rörelse i höften så måste man hitta hur man följer hästen. Det innebär att man får skumpa runt och leta och leta. Ju mer hjälp man har av en tränare som är duktig på sitsen desto fortare går det så klart.

Ingen ryttare (även de som ser ut att sitta väldigt stilla på ett bra sätt) kan säga att det inte skumpar när man rider. Ju mer steg man har i hästen desto mer rör det sig. Det ryttarna blir duktiga på är att ta upp rörelse genom hela sin kropp och framförallt bli så van vid den rörelsen att dom kan använda sin sits och sina hjälper oberoende av hästens rörelse. Vad som än händer i hästen så är ryttaren så van vid att följa med att kroppen reagerar reflexmässigt och därmed kan ryttaren använda sina hjälper som tänkt utan att störas av att det kanske blev lite fel i någon rörelse från hästen sida.

Som ryttare ska man kunna ha känslan av att man sitter på en platta. Det innebär att bäckenbotten är relativt avslappnad (men ändå aktiv). Känns det som att man sitter som på ett V (att lårens form fortsätter upp i magen) så spänner man sig för mycket.

Testa att sitta helt avslappnad i skritten och leta efter känslan av att sitta på en platta. Spänn sedan lår och bäckenbotten och hitta känslan av ett upp och ner vänt V.

När man sen ska samla så använder man en tendens till det upp och nervända V'et. Dock aldrig så mycket som man från början tror att man behöver.

Skänklarna

Skänklarna är en av de saker som jag först är framme och rättar.

Dom är extremt viktiga för ryttarens balans och för hästens vilja att röra sig framåt samt förstå ryttarens hjälper.

Det är så lätt att det blir en massa brus från ryttarens sidan bara av att skänklarna inte ligger rätt.

Så vi har det klassiska med hur man ska dra linjen genom höft, knä och fot m.m...men det är alltid lättare sagt än gjort.

Det handlar inte om att bara hitta rätt position utan att kunna rotera sina leder så att kroppen kan behålla positionen. Jag tänkte att jag skulle beskriva hur jag gör för att hjälpa ryttaren att börja hitta rätt med sina skänklar första gången jag träffar på dom. För att det ska bli rätt så kan man ha hjälp från marken för att känna sig genom detta.

* Stillastående ber jag ryttaren släppa ena stigbygeln och så tar jag foten i händerna. En hand under "trampdynan" och den andra under hälen. Jag ber ryttaren slappna av så jag kan placera skänkeln så som den normalt ligger när man rider (lätt böjt knä etc). Sen ber jag ryttaren att trampa ner i "stigbygeln".

Här känner man oftast att foten inte trampar rakt ner utan svingar framåt eller utåt från hästen. Jag förklarar för ryttaren åt vilket håll foten rör sig och ber sen ryttaren trampa ner igen (efter att först ha slappnat av så klart) och försöka trampa rakt ner. Det brukar inte behövas många försök för att det ska fungera.

Om man som ryttare trampar så att foten "sticker" åt något håll så gör man också detta i rörelse vilket stör balansen väldigt mycket.

* Jag ber sen ryttaren att ta stigbygeln och sen ställa sig i lätt sits. Fortfarande stillastående.

Sen tar jag handen under låret på ryttaren, bakifrån sett, och drar lite lätt bakåt så att känslan är att undersida lår hamnar bakom ryttaren istället för under skänkeln (mellan skänkeln och sadeln). För att ryttaren ska kunna hitta den känslan själv (och så klart även när man sitter ner) så måste ryttaren börja vrida om ända uppe ifrån höften och hela vägen ner till foten. På detta sättet så hamnar knäet något närmre sadeln och vaderna lite längre ifrån. Det gör att ryttaren kan ha en skänkel som ligger ganska jämt mot hästen men utan att den klämmer och utan att ryttaren klamrar sig fast. Det kräver en hel del envishet och övning för att ryttaren ska fixa att hålla skänklarna så av sig självt.

* I rörelse så ber jag först ryttaren om skritt. I skritten ska ryttaren få sitta och känna efter att i varje steg hästen tar så gungar höften ner/fram och i den rörelsen så ska ljumskarna "fällas ut", knäna kommer gunga lite neråt och hälen ska gunga lite neråt/bakåt. Det är inte en rörelse man ska forcera, men tillåta. I vissa fall, om ryttaren är van vid att sitta och knipa, så får man aktivt fokusera på rörelsen och överdriva tills jag kan se att dom börjar hamna rätt (hälarna slutar åka upp, knäet och vaderna slutar knipa).

Sen ber jag ryttaren att trava och rida lätt. Nu har lättridning mycket mer att arbetas med än bara skänklarnas position, men vi börjar där. 

Varje gång ryttaren går uppåt i lättridningen så ska ljumskar, knä och häl göra så som jag beskrev ovanför. Man kan också tänka lite extra att hälen ska vridas ifrån hästen. I början känns det jätte klumpigt och man tappar lätt balansen. Men får man komma in i det (under några pass) så förbättras balansen och ryttaren blir betydligt mer oberoende av hästen.

Ett tillägg är att i samma veva som ryttaren ställer sig upp i lättridningen så ska skulderbladen gå lite mer ihop, det är höften/magen som ska röra sig upp och fram. Axlarna ska kännas som att man lämnar dom kvar.

Lättridning handlar inte heller om att göra en stor rörelse utan en liten. På vissa hästar får man aktivt hålla emot rörelsen lite för dom vill gärna skicka iväg ryttaren med sitt stora steg.