Jag tror att alla tränare har gemensamt att man till 99% stöter på samma problem hos ryttarna. Vissa problem som ryttarna själv upplever och andra som ryttarna inte vet om men som gör livet så mycket lättare med ridningen om man kommer tillrätta med det.

Så jag tänkte att jag skulle skriva flera olika delar om de allra vanligaste problemen och hur jag arbetar med dom.

För mig är inte det viktigaste att få en ryttare att sitta eller rida på ett visst sätt. Det viktigaste är kunskapen bakom varför man ska rida, sitta eller inverka på ett visst sätt. Med kunskapen bakom går det fortare att komma tillrätta med ett problem för att hjärnan förstår varför man arbetar med det. Det går också fortare för en ryttare att bli mer självständig, att ta goda beslut om hur man rider sin häst och på sikt kunna arbeta igenom sina egna problem till stora delar.

Del 2: Utrustning

Alldeles för många får höra att man ska sluta skylla på utrusningen och att man behöver lära sig att rida bättre istället. Eller något i liknande stil.

Och absolut jag kan hålla med. Alla behöver vi lära oss att rida bättre och vi behöver mer kunskap, men i många fall när jag träffar på ekipage som har kört fast och är väldigt frustrerade över att inte komma ur det och heller inte ha kunnat få hjälp att komma ur det så kan jag snabbt konstatera att hästen inte trivs med sin utrustning, eller att sadeln är helt fel för ryttaren så att han eller hon inte kan komma till vettig ridning.
Men också ofta att hästen behöver till en kiropraktor eller liknande för det är låsningar lite här och var som gör det totalt omöjligt för hästen att röra sig korrekt och därmed helt hopplöst för ryttaren att hitta rätt och hjälpa sin häst.

Nu har inte kiropraktor (eller liknande) något med utrusning att göra rent krasst sett. MEN det är något jag rekommenderar att man använder sig av, speciellt om man har kört fast. I sämsta fall har man slängt ut pengar på något som inte behövdes och i bästa fall så har man fått en stor hjälp på vägen. Var bara noga med vem ni väljer!!!!

Tandläkare (en specialiserad veterinär) är också ett måste så ofta som hästen behöver det.

Om vi nu förutsätter att det är som det ska med både hästens kropp och tänder (samt att den inte har ont av någon skada eller liknande så klart) så tänkte jag gå igenom det vanligaste problemen med utrusningen.
Såna problem som skapar spänningar och en väldigt obekväm häst som inte kan arbeta rätt även om allt annat stämde.

Föreställ dig att försöka springa eller träna med skor som konstant klämmer och skaver...

Träns

Dom flesta hästar kan arbetas med vilket träns som helst så länge det är rätt storlek och är inpassat på rätt sätt.

Men det finns dom hästar som är extremt beroende av att ha "specialträns". Eftersom min egen Magnum är en sån så har det blivit så att jag alltid har träns med anatomiska nackstycken. Det kan finnas flera anledningar till att hästen är känslig om sina öron...det finns mycket och känsliga nerver där som kopplar ihop med tex käken på hästen. 

Om hästen upplever obehag av att nackstycket trycker mot öronen så kommer den aldrig att sluta med det utan det blir oftast bara värre. Det är inget den kan lära sig av med.

Jag har hittills aldrig upplevt att jag behövt något annat än en helt vanlig nosgrimma utan snokrem, men jag vet de ryttare som upplevt enorm skillnad på sin häst när de t.ex använt PS High Jump (som är tillåtet att tävla i dressyr med också) så uppenbarligen finns det hästar som är känsliga på det sättet också. Och som inte heller kan lära sig av med sin känslighet.

Så summan av det hela är: har du någon du kan låna träns av med ett anatomiskt nackstycke så testa. Alltid lär du dig något om din häst.

Bett

Här kommer en av de bitar på utrustningen som ställer till det allra mest.

Det finns så otroligt mycket olika bett så det är helt sanslöst! Vissa hästar verkar i princip inte bry sig om vad man använder och andra är jätte petiga. Här tycker jag att det är mer än värt att experimentera, men man kan också utesluta vissa typer av bett beroende på hur hästen ser ut i munnen.

Nu behöver du ha tillgång till flera hästar som du kan få att gapa och titta in i munnen på. Ju fler desto bättre.

Det du ska titta på är gomtaket i höjd med där bettet hamnar på ett ungefär. Gomtaket är jätte känsligt och tycker inte om att få tryck av ett bett. De enda bett man brukar prata om när det gäller detta är stångbett, men det är minst lika viktigt på alla bett!

Raka bett fungerar på vilket gomtak som helst, det gäller även raka stångbett. Men det är inte alla hästar som gillar att ha det trycket mitt på tungen (hindrar när dom ska svälja även om man är lätt i handen), vissa störs dock inte alls av det. Om hästen vill spjärna emot handen och det känns som att den hela tiden försöker trycka undan bettet med tungan (man kan faktistk känna det genom handen om man bara fokuserar på det) så brukar det vara så att den inte kommer trivas med raka bett.

Platt gomtak (ingen välvning alls utan bara lätt lätt rundat): det brukar bara vara raka tränsbett (även stångbett) som kan fungera på dessa hästar. I min erfarenhet så är det oftast kallblodsraser som har denna typen av gomtak, men det kan också vara en slump med de hästar jag kollat på så ta det med en nypa salt.

Lågt gomtak (en lätt välvning): glöm tvådelade bett, tredelade kan fungera bra. Baucherbett brukar inte fungera som tvådelade, men kan funka som tredelade (de är dock inte tillåtna att tävla med). Stångbetten behöver vara raka utan tungfrihet och bridongen behöver oftast vara tredelad.

Mellan eller högt gomtak: alla olika typer av bett kan rent praktiskt fungera. De flesta hästar jag träffat på som har ett sånt gomtak (ovanligt med högt) brukar vilja ha så lite tryck på tungan som möjligt = dom gillar ofta tvådelade bett och stångbett med riktigt hög tungfrihet.

Om hästen är byggd med en hög/välvd nacke så brukar ett baucherbett (hanging cheek snaffle) vara uppskattat då det hjälper hästen att länga ut nacken så den inte blir kort och hög. Det var även något som Julio bekräftade när han frågade mig vad bettet jag hade på Alexander hette och varför jag hade det (han ville se om jag visste vad jag hade satt i munnen på hästen och vad min anledning var). Efter att jag hade förklarat så nickade han och sa att dom/han resonerade på samma sätt hemma i Portugal.

De betten jag vanligtvis använder till unghästar är två eller tredelat med parerstänger (kombinerat med en kapson).

De betten jag använder till de hästar om inte är under inridning är främst: baucherbett (rider mycket raser med höga och välvda nackar), enkla tredelade bett eller kandar.

Kandaret är ett av mina favoriter för det går att vara så himla stilla i handen med det och komma till så mjuk kommunikation. Detta förutsätter så klart att man inte använder det för att dra ihop eller kontrollera hästen. Stången ska användas för att hjälpa hästen att bibehålla en lång överlinje när den börjar samla sig allt mer.

Jag har också stött på flera hästar som haft så dålig erfarenhet av bett (eller rättare sagt ryttares händer) att kandaret blivit en nystart för dom.

Sadel

Ja dom älskade sadlarna. Finns det något vi ryttare avskyr mer än att leta sadel?

Det är ett jäkla helvete (ursäkta språket) och det finns ingen annan utrusning som kan förstöra eller hjälpa både häst och ryttare så mycket som en sadel.

Det är värt att lägga pengar på en bra sadel! Och i min värld på en sadel som går att ställa om (och håller för det länge länge) så att man kan ändra den efter hästen och ändra om den om man byter häst.

Jag har hittills bara träffat på ett märke (som har tre märken som sina) som jag tycker fått till detta riktigt bra. Det märks inte på sadeln att den går att ställa om, det syns inte och hästarna älskar sadlarna!

Ryttare brukar fokusera på om sadel passar hästen eller inte. För mig är det bara halva sanningen. Det är minst lika viktigt att sadeln passar ryttaren. Om inte ryttaren kan sitta bra pga sadeln så kommer han eller hon aldrig till någon bra ridning. Spelar ingen roll hur mycket man tränar och kämpar.

Det går ju att skriva flera uppsatser om sadlar, men det tänker jag inte ge mig på.

Jag önskar att jag kunde låta alla ryttare och hästar få en sadel som passar så man kan få njuta!

Jag har själv nu haft samma sadel i tre år nu. Det är första gången det har hänt någonsin. Jag har alltid tyckt att dom inte passar efter ett tag och fått byta och varit väldigt frustrerad. Korta stunder har jag varit nöjd men sen har det känts fel igen.

Sadeln är visserligen kollad och omställd flera gånger, men jag älskar den och hästarna älskar den och jag hoppas att den är med mig tills jag är gammal och grå!

Så för att summera:

Våga prova och testa när det gäller utrusning. Lär dig vad din häst trivs med och inte trivs med.

Lägg absolut massor av tid på att träna och lära dig, men utrustningen spelar en enorm roll!

Med rätt utrusning har man förutsättningen för att kunna utvecklas, med utrustning som inte passar eller känns obekväm så kommer man ingen vart och i förlängningen brukar hästen få skador (kotledsinflammationer, kissing spines, pålagringar på andra delar av kroppen etc)