Idag begav jag och Ebba oss till ridhuset med Dizzy och Angel. Ebba skulle rida en lektion med mig till häst för att få träna på att någon mer är i ridhuset och så ville vi bägge kolla lite på nya lc:1 och när man är lite yngre så behöver man få rida programmen ett antal gånger för att lära sig dom och komma in i det. Medan jag själv kanske hellre nöjer mig med att läsa mig in i det och därefter någon gång rida igenom det bara för att inte få några överraskningar av vad som fungerar eller inte fungerar. Då tänker jag väl inte på ett lc program som ju inte innehåller några överraskningar på det sättet. Men Dizzy är däremot inte van vid att få gå program rakt av (även om hon gjort det några gånger). Hon är van vid att få tid på sig, att hitta sig själv, komma in under sig, balansera upp sig och sedan få utföra vad det nu är jag vill. Så för henne var det väldigt nyttigt och även för min del när jag inser att hon fortfarande behöver lite för mycket hjälp för att ha en tanke om att tävla än så länge. Inte för att det är planen förran april ändå.

Men, men...det som gick var: att rida på tränsbett på damen!! Hon har gått en gång på det förra veckan, men då ute med bus i snön och med kontakt även på kapsontyglarna. Nu började jag med kontakt på bägge tyglarna och övergick sedan till bara tränsbettstyglarna. Det var inte perfekt och inte lika avslappnat som på stång, inte heller lika stabilt. Men det kändes som att det fanns något där som gick att arbeta vidare på och det har det aldrig gjort förr på henne med den betslingen.

Problemet med att hon vill ta höger höften "utanför" sin egen kropp verkar ha gått över sakta men säkert. Nu känner jag mest av att hon är sänkt och lite "stel" i sin vänster höft så hon ska en "knäck" för att lägga rätt den höften till veckan så kanske hon kan få känna sig lite rak i kroppen. Inte konstigt att det kommer låsningar under tiden man har ont (innan behandlingen).

Magnum fick komma ut i snön på en åker och busa. Problemet var att jag hade glömt vad som händer när man lägger i springa-läget på den hästen. Han är väldigt enkel och bussig att rida och lyssnar på allt...tills du börjar dra igång farten ordentligt. Då lägger han sig på som ett ånglok (om man försöker bromsa) och på hackamore så blir han ännu värre. Åkern, som var rejält stor, kändes plötsligt väldigt liten och det är ju inte så att man kan bråka hur mycket som helst med dom när det är en massa snö. Det tog några försök innan det gick att lägga honom rakt fram, i början fick jag lägga volt på volt för att överhuvudtaget ha någon kontroll. Men kul hade han och han ville absolut inte sluta. Det finns liksom inget stopp i den hästen och jag är övertygad om att han är en sån häst som kan springa/jobba tills han stupar. Så man får kontrollera det hela åt honom istället.

Sandra har varit här ikväll och behandlat lite hästar och allmänt snackat skit. Alltid lika trevligt och kul! Men det har varit en lång (men kul dag) och jag har hunnit med mycket. Sängen kommer vara väldigt välkommen!