Magnum är satt på "får inte lov att hoppa" listan av mig, eftersom han visat sig vara halvt livsfarlig att hoppa.

Han är inriden med fokus på hoppning och har hunnit hoppa en hel del, men jag har misstänkt att han ser lite dåligt och att det blivit sämre för han har noll avståndsbedömning och landar framför, i och bakom hindren lite hej och hå.

När jag har löshoppat så har han allt eftersom blivit allt sämre på det (inget jag gör ofta) och så snart jag ändrat minsta lilla på hindret så har han stoppat flera meter innan och vägrat gått i närheten. I kombination med att han då landat mitt i hindren någon gång.

Men igår fick han lov att hoppa. Jag skulle ha flera hoppträningar under dagen så jag passade på att hoppa Magnum och Jaleoso. Magnum fick bara hoppa bana på 50 och 60cm så det var inget avancerat, men han var helt överlycklig! Nu är han så pass utbildad i sin galopp (och så pass stark) att jag kan reglera den lätt och därmed lägga honom rätt på alla hinder så slipper jag lita på att han rättar sig. När han hade gått ett par rundor i 30graders värmen så tyckte jag att det räckte, men Magnum hävdade att han kunde gå 20vändor till utan problem. Här kanske det var tur att matte sa ifrån och han fick komma in och bli duschad istället.

Jaleoso skulle också hoppas och honom har både jag och Charlotte varit lite bekymrade över sen maj/juni för han har tappat sin normala energi och känns som att han bromsar lite. Samtidigt är det inte konstigt när han går från hingst till valack och han har alltid kommit igång när vi ridit igenom honom, men inte haft fullt så mycket tryck i sig som innan. Jag har saknat buset och idiot springandet innan som han gärna bjöd på uppför backar om man bad om det. Något jag tycker att en frisk och pigg, glad häst ska göra (alla är ju inte så pigga och framåt i sin personlighet).

Men igår visade han från start att det är nog mer motivationen och att han måste ta i (och inte leva på sitt testosteron) som är problemet. Så fort vi skrittade in på banan så var han laddad och busig. Han var så till sig att när vi började rida fram lite mer allvarligt så kunde han inte lyssna på de små hjälperna och det krävdes en pinne i handen för att han skulle börja ta det hela på allvar.

Sen när vi hoppade så var han lite överallt och väldigt busig innan han började blir trött...och då hade han ingen ork kvar. Men, men det ger sig väl med tiden när han får landa i att vara valack.

Jag och Sandra kollade Dizzy igår, utan att böja henne. Och hon ser fortfaranden en aningens stum ut på vänster fram, vilket gör mig väldigt bekymrad. Nu ska jag försöka få henne omskodd fram för jag ser att skoningen inte blivit bra på henne. Så vi börjar där och sen ska jag skritta igång henne och hålla ett öga på henne medan jag gör detta för att se om hon lossnar eller om det sitter mer allvarligt.

Idag blir det ingen ridning i värmen utan vi tar en liten mini sommarpaus på en dag.