Det finns vissa hästar som man träffar på där vad man ser och vad man själv känner när man sitter upp är helt olika saker. Dom är inte många, men alltid spännande att träffa på eftersom skallen får sig en tankeställare och får jobba lite på att ställa om sig. Nu tänkte jag egentligen inte skriva om en sån häst som jag träffat på...utan en sån häst som jag själv har. Nämligen Dizzy.

Hon är ju en utmaning i sig med alla sina kroppsliga problem med pålagringar, men efter att jag började rida henne med stång och kapson så har i princip alla ridmässiga problem försvunnit. Hon har musklat på sig, rör sig bara bättre och bättre och kan utföra de rörelser jag ber henne om utan större problem. Det kan bli något inledande där hennes muskelminne spökar men sen reder hon ut det.

Det jag har envisats med innan är att hon borde gå på tränsbett. Jag har inte ens haft tanken om att testa stång på henne förrän för en månad sen och jag är väldigt ledsen att jag inte tänkte på det långt, långt tidigare. Det hade besparat henne mycket och mig mycket frustration och oro.

Idag fick jag hjälp av Lottie och en filmkamera. Jag ville testa om vi kunde hitta ett tränsbett hon kunde acceptera, i alla fall så länge att hon kunde varit med och tävla någon enstaka gång. 

Vi började med stång och kapson. Jag red, Lottie stod på marken och observerade hur Dizzy såg ut och reagerade, speciellt då ansiktsuttryck (grimaser). Och så filmade vi en snutt. På stången är hon stabil, avslappnad, "ihop" och balanserad. Helt tyst i munnen och inga grimaser. Sen testade vi fyra olika tränsbett:

* Ett väldigt smalt tredelat hon haft förr. Här var hon först hyffsad, men efter en minut så började hon hålla på med munnen, dra i tyglarna, gör grimaser, vingla lite lätt och kännas som att hon skulle bromsa.

* Ett tvådelat med lock-up....som åkte ur efter ungefär 30sekunder för det gick inte alls

* Ett rakt tränsbett som kändes som att det kanske hade fungerat men hon var fortfarande tjafsig och grimaserade och hade sig

* Ett tredelat med sötmalm/koppar som upplevdes ungefär som det raka.

Men....hon känns inte bra...hon känns hemsk att sitta på oavsett vilket av betten det var. Så vi satte tillbaka stången och började istället leka: öppna, sluta, öka traven lite, trevliga galoppfattningar och hyffsat balanserade övergångar till trav. Med en helt tyst mun, avslappnade men aktiva muskler och hela tiden i balans.

Så hon slipper tränsbett. Jag får testa att lägga över henne på kandar längre fram och se om hon accepterar det och i så fall fundera på om hon kan starta msv'a klasser. Annars får hon gå som enbart skolhäst helt enkelt.

Men det jag ville komma fram till med rubriken är att om man tittar på filmerna så skulle 90% av hästfolket inte reagerar på hur hon var på tränsbett för så illa ser det inte ut (även om jag alltid tycker att det ser illa ut om de inte är lugna i munnen och gör lite grimaser). Men även om det inte ser så illa ut så känns det vedervärdigt och det tror jag alla hade hållt med om som hade provat henne när hon går så. Om hon skulle mätas på en skala från 1 till 10 där 1 är väldigt bra och 10 är väldigt, väldigt dålig så ser hon ut att vara en 4 kanske (vilket ändå känns som normalläge i hästvärlden tyvärr), men hon känns som en 7.

Så nu ska vi fokusera på att bygga upp madam och bara utbilda henne vidare. Hon har en del skit att glömma bort och lära in nytt eftersom det varit så mycket problem.

Presley får helt enkelt bli min följeslagare i division III istället. Jag hoppas dock på att kunna ta Dizzy på träningsdressyrer hos Falken och kanske någon klubbdressyr utom tävlan för att få miljöträna henne, men då så klart på stång och kapson.